Annons

Filmrecension: Starka känslor i hård dansvärld

Sveriges Oscarsbidrag utspelas i den strikta georgiska dansvärlden, där förbjuden kärlek sätter allt på spel för Merab, den hårdast kämpande och gulligaste filmdansaren sedan Billy Elliot.
Filmrecension • Publicerad 11 september 2019
Irakli dundrar in på danskompaniet och förändrar allt för Merab i "And then we danced". Pressbild.
Irakli dundrar in på danskompaniet och förändrar allt för Merab i "And then we danced". Pressbild.Foto: Triart film

Georgisk traditionell dans är inte så mycket för nyanser. Kraft och styrka och ett närmast militäriskt ideal är vad som efterfrågas av de manliga dansarna.

"Detta är inte lambada", säger den maskuline ledaren för Georgiska nationalensemblen och spänner ögonen i Merab (Levan Gelbakhiani), som är en skicklig dansare men mjuk i lederna och full av lekfull utstrålning. Ingen kan missa budskapet. Heterosexuellt och macho ska det vara.

Annons

Som på beställning: en dörr öppnas och in kommer nya killen Irakli (Bachi Valishvili).

Merab dras till honom och trevande, längtansfullt dansar de två så att säga i cirklar runt varandra. Mycket står på spel och det där plågsamma tillståndet av romantisk ovisshet skildras mycket fint. Varenda skiftning i den karismatiske Levan Gelbakhianis ansikte registreras av Lisabi Fridells känsliga kamera.

Historiens kärna är på många sätt en ganska typisk växa-upp-historia. Ni vet, den unge hjälten får genom diverse prövningar chans att upptäcka saker om sig själv, göra viktiga val och växa som människa.

Den ovanliga miljön, det fina utförandet och den mycket lyckade castingen gör dock att filmen trots sina välbekanta drag ändå får en egen karaktär.

Regissören Levan Akin ("Katinkas kalas", "Cirkeln") hedrar sina svenska rötter med lite Abba och Robyn i soundtracket. Men framför allt är detta en appell mot Georgiens patriarkala och homofoba kultur, även om en stark kärlek till landet också lyser igenom.

Ett gyllene höstljus skiner starkt över huvudstaden Tbilisi. Folket är prövat, ingen har särskilt mycket pengar men det levs i lugnt tempo, äts, dansas och röks i nästan varenda scen.

Filmen är lätt att tycka om och är definitivt sevärd utan att nå upp till samma nivå som bitterljuva hbtq-mästerverket "Call me by your name" (2017) eller den bryskt naturalistiska "God's own country" (2017). Men en av Levan Akins styrkor som regissör är hur han lyckas skildra ungdomar så okonstlat och den lyhördheten kommer förmodligen att göra "And then we danced" till en superviktig film för många unga människor. Kanske räcker det hela vägen till Oscarsgalan.

Miranda Sigander/TT
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons