Filmrecension: Lysande skådespel av Banderas
Den åldrande filmregissören Salvador ser tillbaka på sitt liv, på de människor han känt och älskat, på de människor han sårat, på de filmer han har gjort. Den tidiga filmen ”Sabor” ska få nypremiär i restaurerad version, och man vill att Salvador tillsammans med den filmens huvudrollsinnehavare Alberto ska presentera filmen.
Men det är decennier sedan de två träffades, de hade en mycket uppmärksammad brytning. Nu söker Alberto upp Salvador i dennes hem, vilket självfallet väcker en mängd gamla känslor, och gamla minnen, till liv.
De flesta av Pedro Almodóvars filmer är mer eller mindre självbiografiska – inte minst handlar de om hans mamma. Hon dyker upp även här, gestaltad av Penelope Cruz, i en av de många tillbakablickar som vävs in i handlingen. Det blir en mosaik av dåtid och nutid, en mosaik av minnen, av de händelser som format hans liv, från den tidiga barndomen och framåt, från en tid då hans familj bodde i en grotta till de formativa åren i Madrid.
Det är tveklöst en av de mest personliga filmer Almodóvar har gjort, en berättelse om ett liv fyllt av både smärta och ära. Sedan är ju frågan hur mycket som är rent självbiografiskt och hur mycket som så att säga är inspirerat av hans liv, men det kan vi strunta i. Mycket sevärt är det hur som helst.
Antonio Banderas spelar Salvador och belönades mycket välförtjänt med skådespelarpriset på filmfestivalen i Cannes i våras. Banderas har sällan varit bättre – inte minst är det hans spel med ögonen som fascinerar. Det är en blick som registrerar sinnesstämningarna på ett lysande sätt.
Och som de flesta Almodóvar-filmer kan ”Smärta och ära” också ses tack vare sin ärrade regissörs känsla för stämningar och estetik och en färgsättning som man som åskådare bara kan sjunka in i. Almodóvar fyllde nyligen 70 – han är verkligen still going strong.
