Filmrecension: George Michael är värd bättre
Kate (Emilia Clarke) kämpar på. Drömmarna om att bli musikalstjärna har gått åt fanders och tillvaron består av fylla, engångsligg och ett själsdödande jobb i en kitschig julpyntsbutik. Men en dag möter hon svärmorsdrömmen Tom (Henry Golding). Och trots fågelbajs i ansiktet och en trevande inledning fattar det omaka paret tycke för varandra. Under promenader i ett julmysigt London lär sig Kate att älska igen och att uppskatta livets små mysterier. Innan Tom försvinner i väg till ett mystiskt nattjobb.
Sedan kommer en stor fet twist, som förstås inte ska avslöjas här.
Vad som däremot kan avslöjas är att "Last Christmas" är förbryllande dålig. För det svårt att förstå hur man kan åstadkomma något så eländigt utifrån förutsättningarna.
Här har vi alltså två charmiga och snygga huvudrollsinnehavare, manus av Emma Thompson, som också spelar skuldbeläggande morsa med östeuropeisk brytning, "Bridesmaids"-regissören Paul Feig, tillgång till George Michaels låtkatalog samt julbelysning på sammanlagt en miljon watt.
Det är som att misslyckas med instruktionerna till pulvermos.
Clarke snubblar omkring med håret på ända, men blir varken älskvärd eller slagfärdig. Golding dansar runt henne som en banal korsning mellan Fred Astaire och en mindfulness-coach. Skämten regnar platt mot gatstenen och kemin mellan dem är så dålig att den verkar ha grävts upp ur marken i Teckomatorp.
När twisten väl äger rum känns den lika spännande som ett par strumpor i julklapp, när man redan fått tydliga ledtrådar om att det är just strumpor i paketet. Vändningen ska antagligen tjäna till att lämna gamla slitna hjulspår från "Love actually" och "Bridget Jones". Frågan är varför. Filmen i övrigt lyckas inte ens nå upp till klichéerna.
Därtill kommer några klumpigt inpressade kommentarer om brexit. Emma Thompson lyckas i alla fall leverera filmens enda roliga replik när hon kallar en tiramisu för “lesbian pudding”.
Det heter att filmen är inspirerad av George Michaels musik. Men hur då? Inspirationen verkar mest bestå av att basera en väldigt heterosexuell historia på en bokstavlig tolkning av en textrad, och att klämma in popstjärnans låtar här och där.
Man får anta att Kates invandrarbakgrund ska spegla Michaels grekiska påbrå. Ett gäng stereotypa luffare som hjälper Kate att hitta sin medmänsklighet sägs också bygga på stjärnans engagemang för hemlösa.
En sak är i alla fall säker. George Michael förtjänar något bättre.