Filmrecension: Annabelle comes home
Den demoniska dockan Annabelle har hemsökt sina stackars offer i två filmer. Nu tas hon om hand av de ockulta fördrivarna, tillika äkta makarna, Ed och Lorraine Warren. Riktiga yrkesproffs som tar in en präst för att kasta vigvatten på dockan, som de dessutom låser in bakom välsignat glas. Hela inledningen har en flyhänt men härlig underförståelse för att exorcism och spöken är normalt.
Paret Warren, det mest helylleamerikanska man kan tänka sig, hängs ut i lokaltidningen som bluffmakare och deras dotter Judy blir retad i skolan. Det milt engagerande dramat får lite tid att andas innan det vänds till klaustrofobisk skräck.
Exorcisterna lämnar dottern med den blonda och blåögda barnvakten Mary Ellen för vad som borde vara en lugn kväll. Men snart dyker Mary Ellens gothiga kompis Daniela dyker upp, med ett eget trauma att bära. Daniela snokar runt i huset och lyckas befria den onda dockan Annabelle, som i sin tur släpper lös alla andar som vilat i paret Warrens förråd med ockulta artefakter. Praktiskt att samla allt på ett ställe, inte sant?
Ensam hemma-trion måste springa för livet när helveteshundar, samurajspöken och porslinsdockan Annabelle själv börjar hemsöka huset. Det är kanske mest effektivt när Danielas pappa återvänder från graven för att skuldbelägga dottern för sin egen död.
Filmen hade tjänat på fler psykologiska terrorögonblick, men manuset är i slutändan inte så ambitiöst. Det är chockeffekter ur basutbudet. Spöken vandrar förbi i bakgrunden när filmens rollpersoner är upptagna med något annat, innan de dyker upp i klassiska hoppa-till-ögonblick. Det är osofistikerat, men mycket räddas av en underhållande rollbesättning.
"Annabelle comes home" är ingen skräckkomedi (den svåraste genreblandningen) men vill samtidigt inte att vi ska ta den på för stort allvar – det har sin charm även i arthouse-skräckens högkonjunktur.
