Andersson: Om jag slutar jobba går jag under

Det är kylslaget i filmstudion på Sibyllegatan 24 på Östermalm i Stockholm. Målarburkar, penslar, delar av dekor och kostymer ligger lite övergivet utspridda över den för tillfället tysta lokalen där Roy Andersson spelar in sina noggrant konstruerade filmer.

En spiraltrappa upp från studion är det varmare, där ligger kontorsdelen och ett kök. Små svarta lappar med repliker från "Om det oändliga", som får biopremiär på fredag, sitter uppsatta: "Vad ska man göra när man har förlorat sin tro?", "Är det inte fantastiskt ändå?" och "Då vill jag hellre vara en tomat."

– Jag tycker den här filmen är roligare än de andra, säger Roy Andersson om den fjärde filmen i den tragikomiska trilogin, som kännetecknas av sina tablåer, långa tagningar och vitsminkade, arma människor som funderar över tillvaron.

På filmfestivalen i Venedig tidigare i höstas tilldelades filmen Silverlejonet för bästa regi. Responsen från internationella kritiker har varit mycket fin.

– När jag var ung betydde det mycket att få erkännande utomlands. Men den här gången är det too much.

TT: Kan det bli för mycket beröm?

– Ja, det är nästan för mycket, oerhört fina recensioner. Nu var jag ju lite bortskämd eftersom jag hade fått ett sådant fint pris redan (Guldlejonet för "En duva satt på en gren och funderade över tillvaron" (2014), reds anm). Men det är såklart en stor ära och Venedigfestivalen har en storts dignitet som inte finns i Cannes, så jag är väldigt glad att jag har fått pris just där.

Då, när det begav sig, anlände Roy Andersson till festivalen i rullstol på grund av höftproblem. När han möter TT på hemmaplan nöjer han sig med att stödja sig på en power-walk-stav.

– Höften börjar bli bättre men nu har jag fått en ny grej, artros i axeln. Den är besvärlig. Jag är lite lat också men jag ska ta tag i det och träna upp min kondition.

TT: Du har nämnt i några intervjuer att du dricker mycket alkohol, vad har du fått för reaktioner på det?

– Folk är väldigt nyfikna på det. Jag fattar inte varför det är så jävla intressant, nästan alla dricker väl idag, mer eller mindre. Det är klart att jag har druckit lite för mycket. Och det var lite för att provocera som jag sa: "menar ni att jag ska gå omkring här och vara helnykter och ändå göra mästerverk, hur ska det gå till?"

Vissa av Roy Anderssons anhöriga tycker att han borde sluta med filmandet och ta det lugnt. Njuta av livet, ta ut lite pengar och leva gott.

– Jag är i konflikt med mina anhöriga och med mig själv: ska jag verkligen ge mig i kast med en ny film, som tar tre år att göra? Men jag nästan ryser vid tanken på att sluta jobba. Jag tror att jag går under då. Det skulle vara smärtsamt att ge upp den här studion, som jag byggt upp under 40 års tid.

Någon risk för att Roy Andersson inte skulle hitta någon inspiration verkar obefintlig. "Jag skulle nog kunna skapa filmscener i all oändlighet", säger han och nämner sin husgud, konstnären Francisco de Goya (1764–1828).

– Han är inte så rolig kanske men väldigt uttrycksfull. Hans bilder är protester mot människans elakhet och grymhet. Det hoppas jag att jag kan åstadkomma, den här protestlusten.

TT: Hur står det till med empatin i samhället?

– Just nu är det inte så roligt. Det finns inte tid och resurser för att utveckla ett empatiskt beteende. "Money talks", hela tiden. Det är för bedrövligt. Men man får inte ge sig, det kommer en motreaktion, det är jag övertygad om.

Roy Andersson tillägger att han nog inte ska lyssna på dem som vill att han trappar ned.

– Man kan inte ändra på sig i grunden. Man är den man är och jag försöker vara så ärlig som möjligt i mitt uttryck. Och som skapande människa vill man ju överraska. Jag vill göra något som ingen har sett förut, det vill jag.