Nyheter

TV: Tio år sedan kravallerna

Nyheter Artikeln publicerades

Nästa söndag är det tio år sedan gatstenarna flög på Avenyn och skotten föll i Vasaparken - Foto: Curt Ylving

Idag ekar inte längre ljudet från de tre intensiva junidagarna. Men bilderna av våldet består.

Detta är ett reportage om fyra personers intryck under och efter det som ganska snart kom att kallas Göteborgskravallerna.

Fredagen den 15 juni 2001. Det är en försommarvacker morgon och Göteborg ler mot hela världen. USA:s president George W Bush har åkt hem och det stora toppmötet – kronan på verket för Sveriges första EU-ordförandeskap – har just börjat.

15 nationers ledare har miljön, jobben och utvidgningen på agendan och Svenska Mässan vid Korsvägen sjuder av liv och rörelse. Någon kilometer därifrån förbereds dagens seminarier och debatter på Fritt Forum – det fria ordets festival – där EU-kritik och globaliseringsmotstånd ska diskuteras och manifesteras.

Allt går som smort. Och när solen går ner tar Sveriges statsminister, EU-topparna, demonstranter, poliser och göteborgare varandra i hand.

Dagen D har fått en ny innebörd: Dagen Demokrati.

Så kunde historien har skrivits. Så var det tänkt att det skulle bli. Dialog, samordning och ömsesidig respekt var ledord inför toppmötet. Göteborg skulle inte bli ett nytt Seattle, Prag eller Nice.

Idag vet vi hur det gick. EU-toppmötet och det fria ordets festival blev Göteborgskravallerna.

Likafullt hände allt det där andra också. Toppmötet genomfördes, beslut fattades. De fria debatterna och seminarierna hölls. Demonstrationstågen vandrade genom staden.

Ändå är det bara våldet vi minns.

Bilder skapar känslor och formar vår uppfattning om vad som har hänt. Och, rentav, skapar närvaro.

Men knappast sådan närvaro som den upplever som stått öga mot öga med kravallkåta stenkastare. Som, uttryckt med en av demonstrationsarrangörernas egna ord ”? använder sig av kravallen som politiskt verktyg eller som bara tycker att det känns så skönt”.

Eller, för den delen, som den känner som fått sitta i timmar på blöt asfalt i väntan på visitation och avhysning till oviss förvaring.

BT:s mångårige fotograf Curt Ylving vet vad närvaro är. Under två intensiva dagar jobbade han i händelsernas centrum i Göteborg. Och han gjorde det som alla bra nyhetsfotografer gör, han gick nära.

Så nära att han blev en del av upploppen.

- Torsdagen var väl ganska lugn, faktiskt. Det var lite svårt att se vad som hände inne på Hvitfeldtska. Men det blev dramatiskt när polisen körde fram containrar och spärrade av.

- Det var på fredagsförmiddagen det hettade till. Jag var på Götaplatsen för att bevaka demonstrationen vid Götaplatsen. Gott om folk som verkligen var engagerade. Sen började det bli lite oroligt, och jag tänkte att det var bäst att få översikt så jag gick upp på Lorensbergsgaragets översta däck. Då började en annan demonstration röra sig ner mot polisens avspärrningar vid Södra vägen. Det var då som det började.

Den stora ”Nej till EU”-demonstrationen vid Götaplatsen hade gått över i det som kallades ”Antikapitalistmarschen”, som Rättvisepartiet Socialisterna stod bakom, och som syftade till att ta sig fram till Svenska Mässan och toppmötet. Denna saknade demonstrationstillstånd. Cirka 2.000 demonstranter stod mot poliskedjan på Södra vägen, inramade av Stadsbibliotekets och Göteborgs stadsteaters tegelväggar.

På en tvärgata stod fler poliser och väntade.

- Då kom en stor hord av svartklädda och maskerade och trängde sig in i demonstrationståget. De hade stått vid sidan av och såg ut att vänta på rätt tillfälle. Och plötsligt blev det ett väldigt tryck mot poliskedjan. Då gick polisen in från sidgatan för att dela på demonstrationståget, och för att ringa in de svartklädda. Jag tog ett par bilder och en av dem blev ju ganska bra.

Först i efterhand såg Curt Ylving att han tagit en bild som kom att fånga Göteborgskravallerna bättre än de flesta andra. En huvklädd kille ger polisen fingret. Situationen skälver av vrede, av hat.

Men bilden saknar trots allt de överdrifter som kom att prägla media dagen efter. Det skulle bli allt tydligare ju längre ner på Avenyn som kampen mellan polis och de maskerade fortsatte. Gatstenarna flög i sådana mängder att det var svårt att ta sig fram. Fönsterrutor längs paradgatan krossades, butiker plundrades och förstördes. McDonald’s och bankautomater var särskilt populära mål.

Sen började det brinna. Göteborg brann. Eller?

På Ylvings bilder är det inte staden som brinner, det är utemöblerna från Mornington Hotel på Avenyn som står i ljusan låga. Men i andras bilder, som togs på avstånd, skapades intrycket att hela centrum är omvälvt av rök och lågor. Medvetet eller omedvetet, BT:s fotograf tog ett steg åt sidan, vilket förändrade perspektivet. Möbelbrasan är två meter bred. Det blev knappt märken i asfalten efteråt.

- Jag erkänner gärna att jag hade svårt att hålla mig lugn. Men samtidigt så var detta mitt jobb. Jag tog bilder av det som hände framför mig, jag gick på autopilot. Och de som klagar över att media fokuserade på våldet, och inte balanserade med bilder från föredrag och debatter, har ju inte fattat något. Jag var på plats för att fånga vad som hände, där det hände. Nyheter är nyheter!

Allt som allt varade kravallerna på Avenyn något längre än en halvtimma. Sen spred sig oroligheterna. Polisen lyckades aldrig få kontroll över situationen på gatorna. De flesta inringningsförsöken misslyckades. På Victoriabron stängdes ett antal maskerade in tillsammans med oskyldiga förbipasserande. De visiterades, fick legitimera sig och ett stort antal fördes bort av polisen.

Polisinsatsen på Avenyn och i området däromkring har fått kritik. Dels för att den inte var organiserad för att hantera så stora oroligheter, dels för att den var provokativ. Inte minst riktade Göteborgskommittén under förre statsministern Ingvar Carlssons ledning bitande kritik som vad man beskrev som strukturella fel i ledningsinsatsen.

Men på gatan var det inte ”strukturerna” som var det främsta problemet. Sambandet fungerade inte, utrustningen höll inte. Enskilda poliser tappade fattningen, kastade ifrån sig sina kravallutrustningar och gav sig på sina egna befäl. Andra jobbade vidare som vanligt. På ena sidan kvarteret kunde demonstranter och poliser samverka och tala sansat med varandra, på andra sidan kastade man sten på varandra.

”Beslutet att kasta sten föll sig ganska naturligt. (?) Vi konstaterade att om vi inte gör någonting då kommer vi att bli stenade till döds. (?) Att svensk polis ska tvingas att kasta sten för att skydda sig själv och sina kolleger, det är ett lågvattenmärke! Det är ingen som är stolt över att man har kastat sten!”

Så formulerade ett gruppbefäl på piketpolisen i Göteborg sig efteråt när Göteborgskommittén gjorde sina undersökningar av händelserna. Men också TV-bilderna fångade ögonblicket och av dessa framgår tydligt att det är först när polisen kastar sten som de maskerade svartklädda viker från sina barrikader.

Efter ”slaget om Avenyn” fördes diskussionen om det inträffade i termer av att det var två jämbördiga parter som möttes. Men lagen var entydigt på polisens sida. I en demokrati är det staten som har monopol på våldet.

Men när Antifascistisk aktion, AFA, gav sin kommentar till Göteborgskravallerna gjorde organisationen en annan bedömning.

”När polisen väljer att anfalla människor måste dom räkna med att människorna reagerar”, skrev man i ett pressmeddelande.

Den som inte var på plats men ändå ville följa händelserna var hänvisad till TV, radio och press. Sent på fredagskvällen packade Curt Ylving ihop sin kamerautrustning och åkte hem till Vänga. Väl innanför dörren möttes han av sin hustru Inga, som odramatiskt och resolut meddelade att hon avsåg att åka till Göteborg för att demonstrera dagen efter. Hon hade följt händelserna på TV, och fått direktrapporter från maken.

- Jag kände att det var nödvändigt. Jag ville markera och visa vad jag tyckte. Det fick inte bara vara så att det här skulle handla om stenkastning och våld.

Så på lördagsmorgonen gick Inga Ylving tillsammans med dotter och fotograferande make och 20.000 andra i EU-toppmötets största demonstration. Från Slottsskogen till Järntorget, en enda lång och upprymd manifestation. Mot EU, men också mot våldet.

Men det dröjde inte länge innan demonstrationståget passerade poliskedja efter poliskedja som spärrade av sidogatorna.

- Det var så oerhört provocerande att se polisen där. Jag förstår att många kände sig utmanade av alla dessa sköldar och hjälmar. Det låg verkligen våld i luften!

Även denna demonstration fick påhälsningar av det svarta blocket. Plötsligt var det gott om maskerade bland familjer, barn och glada människor.

- Men då kände jag att det här kommer inte att gå väl. Så vi gick ur tåget och satte oss på ett kafé. Både polisen och de svartklädda förstörde för oss som ville säga vår mening.

Inga Ylving var långtifrån ensam om att känna så. Det som skulle ha blivit en övning i demokrati, blev en manifestation av dess raka motsats. Snart spred sig en känsla av och en insikt om att den kraftansträngning som gjorts för att föra diskussionen på gatunivå, vid sidan av de höga beslutsfattarna på EU-toppmötet, hade gjorts om intet.

Bengt Isaksson, lärare på komvux i Borås, upplevde detta på nära håll. Trots att det nu gått tio år sedan junidagarna i Göteborg, går det inte att ta miste på hans besvikelse.

- Det kunde ju ha blivit så bra. Tre fantastiska dagar med seminarier, kultur och debatt som pågick, och som man kunde delta i oavsett om man bara var nyfiken, redan frälst eller helt inne i frågorna. Och allt förstördes av en halvtimmas våld på Avenyn. Allt i media kom att handla om detta. En oerhört överdriven bild vars konsekvenser var att inte minst globaliseringsfrågan blev i det närmaste omöjlig att diskutera i större sammanhang under några år.

Anledningen till att vi främst minns våldet är att bilderna av flygande gatstenar är starkare än andra bilder. Det är svårt att tro annat än att Göteborg under dessa dagar faktiskt var en enda lång orgie i politiskt våld och polisbrutalitet.

Därför är Bengt Isaksson också noga med att påpeka att debatterna faktiskt hölls och att alla demonstrationer blev av. På samma sätt genomfördes såväl presidentbesök som toppmöte.

Visserligen var skadegörelsen stor, men kostnaderna ändå försumbara. Det dröjde inte många dagar innan Avenyn åter var Göteborgs paradgata, och inte längre ett ”skövlat slagfält”. Men den verkliga och långsiktigt svåraste skadan som händelserna i Göteborg orsakade visade sig först i efterhand.

Ty det var inte bara mot makthavarna som ett hundratal organisationer och tiotusentals människor demonstrerade. Man ville mer och nå fler. Det fanns vid tiden en opinion som hade börjat vakna, och EU-motståndet och de globala rättvisefrågorna var aktuella på ett sätt som de inte varit sedan dess. Men genom att dessa frågor på ett så konkret sätt kom att förknippas med våldet på gatorna, så försvann de breda samhällsgrupper man ville nå.

Gatstenarna missade målet. De träffade främst dem som ville protestera, demonstrera, och väcka opinion i vad de betraktade som avgörande och livsviktigt.

För Bengt Isaksson är kopplingen given, och besvikelsen ännu stor.

- Hur ska man kunna driva långsiktig opinionspolitik i viktiga frågor, som mot EU och för global rättvisa, om det bara är bilder

Vid sitt köksbord i Villastaden sitter Erika Apelqvist och funderar över vad hon minns. Lite tvekande närmar hon sig händelserna, vi talar om intryck, om alla bilder. Och om vad som först tränger sig fram i medvetandet när junidagarna i Göteborg förs på tal.

Notera dock följande: Erika Apelqvist var aldrig där.

Hennes bilder är andras bilder. Mediebilder.

- Det jag ser framför mig är TV-bilden av en kille i luvtröja som slänger sten på polisen. Och hur han sedan liksom hukar och faller ihop. Polisen sköt honom.

- Men om du frågar mig vad toppmötet handlade om, eller vad som sades och beslutades, så vet jag inte. Inte något alls, faktiskt.

Enkelt och ärligt. Vi minns i bilder, och de som upprepas om och om igen sätter sig fast. Skotten i Vasaparken, stenkastarna, polisinsatsen. Om och om igen, i nyhetssändning efter nyhetssändning. Och sen i efterhand i magasinsprogram, där perspektiven förskjuts och enskilda detaljer lyfts upp till ytan och ställer sig i vägen för helheten. Av upploppen blir det teknikaliteter, av skott i trångmål blir det övervåldsdiskussioner. Av säkerhetspådrag och riskbedömningar blir det konspirationsteorier.

- Det höll ju på så i flera år. Till sist kändes det som om allt gick på tomgång. Så sista gången jag såg skotten i Vasaparken, det var nog i Uppdrag Granskning, då vet jag att jag tröttnade och helt enkelt bytte kanal.