Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
lördag 26 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
lördag 26 maj 2012
Mikael Hermansson, politisk kommentator 2008-03-29 | Uppdaterad 2008-03-28
Av och till möts vi av rubriker vars innehåll tydligt visar att barn inte alltid är barn – snarare små ondsinta djävlar som tävlar med varandra om att göra livet till ett helvete för sin omvärld.
Visst. Det är lätt att bli upprörd och svära över samhället och skolan, bara för att sedan vända blad, byta kanal eller somna om.
Men med bara ett uns av engagemang och intresse för omvärld och grannskap är det omöjligt att blunda för vad som händer.
Barn lider, samhället lider. Otryggheten sprider sig för varje vandaliserad busshållplats, varje nerklottrad vägg. Slagen och sparkarna drabbar fler än bara den som träffas.
Varför? I den förenklade debatten återfinns svaren alltid på den nivå där luften är som tunnast, bland de folkhemsförnumstiga flosklerna om klassamhälle, orättvisor och stängda fritidsgårdar. Men tar man sig bakom plakaten och Ring P1-resonemangen finns andra insikter. I Bris’ senaste årsrapport kläder norska socialforskaren Kari Killén med stor framgång av de ”stora” förklaringarna:
”Vi har ett samhälle idag där många par lever i en svår samlevnadssituation. De har köpt stora hus och stora bilar och kommer in i svåra prioriteringskonflikter när de måste arbeta mycket för att kunna betala sina förpliktelser. Då finns det lite tid över till barnet och barnet känner att andra ting prioriteras.”
Killén har en namn på företeelsen. Hon kallar det hela emotionell omsorgssvikt. Drar man ut hennes resonemang, handlar dagens tonårshelvete inte om onda barn – utan om övergivna.
Kombinationen stora hus, stora bilar och bristande närvaro är i första hand ett medelklassdilemma. Men emotionell omsorgssvikt är både klasslös och gränslös. Ett ovanligt tydligt exempel på detta är historien om de engelska systrarna Natalie och Keeley Dove, 16 respektive 14 år, boende i Mansfield. Deras favoritsysselsättning under de senaste två åren har varit att skolka från skolan och istället tillbringa sina dagar med att hota, förolämpa och fysiskt attackera grannar, pensionärer, barn – men framförallt handikappade och utvecklingsstörda på ett dagcenter i flickornas bostadsområde.
Till sist fick alla drabbade i grannskapet nog. De terroriserande systrarna hamnade i domstol och fick ett tvåårigt utegångsförbud och en uppsättning detaljerade regler att hålla sig till.
Försedda med elektronisk fotboja får nu systrarna sitta inne och umgås med varandra – istället för att utgöra ett allvarligt hot mot sin omvärld.
De är inte ensamma. Närmare 5000 brittiska ungdomar har tilldelats så kallad Anti-Social Behavior Order, Asbo. Den nytillträdda labourregeringen införde 1998 denna åtgärd för att komma tillrätta med den tilltagande nedbusningen i landets många nergångna bostadsområden.
Det gällde att komma tillrätta med ”själviskt och oacceptabelt” beteende som allvarligt hotar att försämra livskvaliteten i grannskap och bostadsområden. Lagtexten listade ett antal beteenden som skulle korrigeras. Allt från klotter, busliv, vandalism, gängbildning, nedskräpning, tiggeri och knarklangning till något så specifik som ”felaktig användning av fyrverkeripjäser” ansågs – rätteligen – kunna göra vardagslivet till ett litet helvete.
Orsaker? Stark betoning lades på frånvarande föräldrar, dålig uppfostran, trasiga familjeband, skolk, dåliga betyg, missbruk och våld var nära på en garanti för att det mesta skulle gå snett.
Tanken att först förändra bostadsområdena och sedan människorna föresvävade inte lagstiftarna. Tvärtom var man ytterst medveten och tydlig med att människors beteenden stod i centrum för huruvida ett grannskap skulle blomstra eller brinna. Oavsett hur många fritidsgårdar och socialarbetare, poliser och andra vuxna som man översvämmade dessa områden med, ansågs de boendes göranden och låtanden ha bättre effekt.
Det viktiga var att åter få grannskap och omgivning att börja bry sig – om området, miljön och om barnen.
Asbos följdes snart upp med föräldrakontrakt och föräldrakurser. Med tiden har också allt fler bostadsområden börjat renoveras. Är det något som kännetecknar dessa områden så är det att åtgärder mot ”själviskt och oacceptabelt” beteende på sina håll börjar göra verkan.
Kritiken har inte uteblivit. Vilket barn vinner på att låsas inne i en icke fungerande familj? I vissa sammanhang har Asbo också kommit att fungera som en medalj, ett bevis på vilket värsting den ”belönade” blivit.
Trots sådana invändningar fungerar systemet allt bättre.
Men vad göra i Sverige då? Att införa Asbo vore politiskt omöjligt. Här finns andra vägar att gå. Folkpartistiska riksdagsledamoten Solveig Hellquist följde i en utmärkt debattartikel i Aftonbladet upp årets Brisrapport med två retoriska frågor:
*Ska insikten om närvarande föräldrars betydelse få leda till ändrade prioriteringar inom familjen?
*Är det kanske dags för en annan familje- och jämställdhetspolitik?
Hellquist vill ”…ge föräldrar möjlighet att lägga upp sina liv så att de både kan arbeta och vara känslomässigt engagerade i sina barn”. Men då borde det väl vara skattepolitiken som hamnade i fokus?
Skattesänkningar på arbete har ju visat sig leda till att vissa föräldragrupper växlar det ökade ekonomiska utrymmet mot sänkt arbetstid för att just vara mera med barnen.
Men nu består inte samhället enbart av ekonomiskt välmående medelklass. Hur göra det möjligt för alla föräldrar att vara närvarande med sina barn? Svara gärna.
Mikael Hermansson, politisk kommentator
mikael.hermansson@bt.se
Telefon: 033-700 07 17
Att skylla på att föräldrar har för lite tid med sina barn är dumt. Jag vet många som har tid med sina barn, men som inte umgås med dem ändå. Det handlar väl mer om att sätta sina egna intressen (träning, data, att påta i trädgårn, greja med bilen) i andra hand och prata med barnen, vad ska vi hitta på idag, få dem att känna sig delaktiga i det som ska ske. Då tror jag att de känner sig viktiga och känner inget behov av att få uppmärksamhet till vilket pris som helst.
Svaret är enkelt!
Den dagen då vi vuxna tar ansvar och visar barnen/ungarna att vi är förebilder för dem, då gör de som vi gör, inte vad vi säger!
I dag mördar barn, barn, vi har 11-åringar som injicerae heroin och 10-åringar som dricker alkohol! Vems är felet eller rättare sagt, VAR ligger felet?
Det går att rädda barnen, men det måste ske mycket tidigare än idag. Man skall inte vänta tills barnet uppnått vuxen ålder för att därefter straffa honom för något som han upplevde som lagligt igår!
Det behövs en hel by, för att uppfostra ett barn!
Kanske är det just, ditt barn, vi menar?
Politisk kommentator
Började på BT 1989 men har ett förflutet på saligen insomnade Västgötademokraten. Har arbetat på ett antal dagstidningar och tidskrifter sedan 1982.
Krönikerar om politik och samhällsfrågor med kommentarer, analyser och reflektioner som främsta arbetsredskap. Partipolitiskt obunden.
Mikael Hermansson, politisk kommentator
mikael.hermansson@bt.se
Telefon: 033-700 07 17
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Maria Hjulström
maria.hjulstrom@bt.se
Telefon: 033-700 07 92
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
