onsdag 17 mars 2010
onsdag 17 mars 2010
"I skolan hade jag en sorts tvångstanke om att någon skulle komma bakifrån och rycka av mig peruken. Jag satt därför alltid mot en vägg. Och jag var på Liseberg en gång och fick sitta och hålla i håret hela tiden. Det var inte så kul."I dag har Magdalena som 15-åring fått tillbaka håret på huvudet.
Borås 2008-08-24 | Uppdaterad 2008-08-25
Som elva-åring drabbades Magdalena Annenkov från Brämhult av fläckvis håravfall.
Trots att hon till sist tappade allt sitt hår kan hon i dag stoltsera med blonda korkskruvslockar.
En dag upptäckte Magdalena en kal fläck på huvudet.
– Jag har alltid haft en gles bena så jag trodde inte att det var något speciellt först. Men det blev bara fler fläckar, säger Magdalena som idag är 15 år.
Familjen tog kontakt med läkare och fick till sist veta vad det rörde sig om och att man inte visste vad som var orsaken eller om det fanns botemedel.
Varmt med peruk
Magdalena började gå till skolan i sjal eller mössa men när allt hår försvunnit kände hon att det var dags för peruk.
– Först ville jag ha en peruk som var så lik mitt eget hår som möjligt men efter ett år ville jag prova på något helt annat. Det var kul att kunna ändra sitt utseende men det var jobbigt att ha dem på för det blir så varmt, speciellt på sommaren.
Hon trivdes bättre i sina peruker för hon kände sig mer naturlig. Med mössa eller sjal kände Magdalena att folk tittade.
– När jag hade mössa tänkte jag på att den inte passade till kläderna hela tiden.
Retad ibland
Det var ett par jobbiga år för Magdalena men hon vill ändå berätta vad som hänt henne då hon upplevt att folk är dåligt informerade. Hon blev retad ibland och säger att hon lärde sig vilka hennes riktiga kompisar var.
– De behöver inte trösta hela tiden för då känner man sig särbehandlad. Mina kompisar sa att jag skulle säga till om jag behövde hjälp och det var bra. Jag vill ju inte ha någon klängande på mig som frågar hur jag mår hela tiden.
Hon förklarar att håret kanske är en tjejs viktigaste attribut och att det hör till att tjejer möts för att fixa frisyrer på varandra. Trots att Magdalena inte hade hår gick hon med på tjejträffarna.
Medkänsla
– Jag var glad om jag bara fick fläta en kompis hår och kunde säga att om jag var du så skulle jag göra si och så med håret. Jag har varit ledsen till och från. Ibland jätteledsen när någon sagt något men ibland har jag bara struntat i allt. Nu i efterhand kan jag undra hur jag orkade.
Magdalenas mamma Kerstin håller med om att det varit jobbigt men att de inte ”lagt ut bomull framför henne”.
– Jag sa ett tag när hon inte alls hade hår att jag kunde raka av mig mitt. Men Magdalena tyckte inte att det var rätt sätt att visa medkänsla.
– Jo, det skulle vara kons-tigt om hela familjen skulle gå runt och vara flintis bara för att jag var det, säger Magdalena.
Idag har hon änglalockar till axlarna. Håret bara kom tillbaka för ett år sedan. Hon medger att hon inte kan slappna av helt ännu men är ändå positiv.
– Det är klart att det är jobbigt men det finns alltid värre saker än att tappa håret.
Tycker att Magdalena är väldig modig som orkar berätta om hennes sjukdom!
Du är otroligt modig, och du har skit vackert hår nu!
Min dotter drabbades oxå helt plötsligt, men har nu fått tillbaka sitt hår...
Modigt Magdalena!
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
