Anne Engström: Anne Engström: ”Närheten till läsarna är både ett privilegium och ett stort ansvar.”
Hur är det att jobba som journalist? Det brukar inte ta många minuter innan den frågan kommer. Ibland hinner man sätta sig till bords, ibland kommer den redan under hälsningsfasen. Svaret är att det är väldigt varierat. Det är stort och det är smått. Det är dramatik och det är lugnt som bara den. Det är stora politiska skeenden och det är den lilla personliga historien.
Den ena dagen är det stora saker, som häromveckan då jag och en fotograf rapporterade från NMR-demonstrationen och alla motdemonstrationer i Göteborg. Massor av människor, full fart, adrenalinpåslag, flera timmar i rörelse för att försöka bedöma varifrån vi bäst kan skildra det som händer. I en så spänd situation vill man bara i viss mån ha närhet till människor man möter. Den andra dagen åker man till en förskola och kollar när barnen spelar teater. Ibland blir det både dramatik och lugn samma dag. Det händer att man går direkt från en brand till den där förskoleteatern. Då är det bara att hoppas att man inte luktar för mycket rök.
Det viktigaste med att jobba på en lokaltidning är närheten till läsarna. En lokaltidning kommer nära läsarna - och en lokalredaktör kommer ännu närmare. Vi är sex lokalredaktörer som arbetar på Borås Tidning - två i Mark, två i Svenljunga/Tranemo, en i Ulricehamn och så jag som arbetar i Bollebygd och Herrljunga. Att komma så nära läsarna som vi gör är både ett privilegium och ett stort ansvar. Vi blir insläppta i människors liv och det gäller att kunna hantera det på ett varsamt sätt. Den som berättar sin historia för mig kanske aldrig någonsin har haft med media att göra förut och för den personen ska det kännas bra även efter att den har berättats i tidningen.
Många tycker att de känner oss efter att ha mött oss i olika jobbsammanhang och det är fantastiskt roligt när en skolelev kommer fram och frågar om jag minns när jag besökte skolan sist på den där temadagen de hade och jag kan säga att ”javisst, det var ju du som hade gjort den där fina teckningen” eller ”det var ju du som sjöng en egen låt”, men däremot är det värre att komma ihåg alla namn. När jag kommer in i ett klassrum är jag en ensam person så de kanske kommer ihåg vad jag heter efteråt, medan jag ska komma ihåg 25 elever. Jag är ganska bra på ansikten, men det är värre med så många namn på en gång.
Men fortsätt gärna att komma fram och påminna mig om när jag var hos er sist - och berätta vad ni gör just nu. Det är sjuhäringarna och deras historier som gör en tidning.
