söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Nöje 2010-07-03 | Uppdaterad 2010-07-03
Robyn fick igång publiken på Peace and Love.
2005 var på många sätt ett anmärkningsvärt år. Halvvägs in i det nya millenniet hade vår civilisation fortfarande inte brakat samman, Eurovision Song Contest firade femtioårsjubileum, justitieombudsmannen hävde fridlysningen av det jämtländska Storsjöodjuret, och Robyn släppte sin självbetitlade fjärde platta.
Robyn kan på sätt och vis betraktas som sångerskans andra debut. Utgiven på det egna, nystartade bolaget Konichiwa Records hade den ett sound som lyckades låta både hypermodernt och egensinnigt på samma gång. Albumet blev fullkomligt sönderkramat av Sveriges kritikerkår och gjorde sin upphovskvinna till en av våra internationellt mest respekterade artister. Resten är historia.
Men nu är det som sagt fem år sedan, och väntan på nytt material har varit lång.
Robyn behöver således inte oroa sig för bristande intresse när hon med nysläppta Body Talk pt.1 i bagaget ställer sig på Fantasiascenen på torsdagskvällen-Borlänges samlade tillfälliga befolkning verkar ha gott man ur tält för att se hennes festivalpremiär för sommaren.
Stämningen är på topp från första stund då Robyn, iförd svarta cykelbyxor och överdimensionerade vita bowlingskor (vilken annan artist kommer undan med det?) anträder scenen. Uppskattningen verkar vara ömsesidig.
- Hej, vad fina ni är!
Robyn litar på sitt material och går ut direkt med Fembot och Cry when you get older från den nya skivan. Lite av ett vågspel när det gäller att värma upp en stundtals avtrubbad festivalpublik kan tyckas, men som sagt-Robyn behöver inte oroa sig, det nya materialet känns självklart och den väl inlyssnade publiken sjunger glatt med.
Vad som följer är inget annat än en hitparad. Teddybears-covern Cobrastyle får hela folkhavet att koka, i väl inarbetade Who's that girl?tar Robyn själv över trumsetet och i Dancing on my own påminns vi om hur plågsamt det är att bli refuserad i nattvimmlet. Manglande Don't Fucking tell me what to do utmynnar i ett riktigt fyspass- Robyn hoppar, stretchar, tänjer, och ser smått medtagen ut när de sista tonerna klingat ut.
Robyns främsta styrka som liveartist är att hon på ett ärligt sätt lyckas vara både storslaget showig och nästan plågsamt sårbar, utan att för en sekund förlora det som gör henne unik. Extranumren With every Heartbeat och en avskalad Show me love omfattar det ganska väl. Att samtliga i publiken efteråt formar sina händer till hjärtan är alltså inte underligt, men väldigt välförtjänt.
Anna Rydholm
Ang. ?2005 var på många sätt ett anmärkningsvärt år. Halvvägs in i det nya millenniet hade vår civilisation /?/?
Såvitt jag vet så är ett millennium 1 000 år - INTE 10 år... Borde det vara decennium månne, eller har jag, i likhet med Törnrosa, "försovit" mig en aning??? ;-)
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
