Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Recensioner 2011-01-11 | Uppdaterad 2011-01-12
2011 firar R.E.M:s stora genombrottsalbum Out of time 20-årsjubileum. Så passande då att årets första stora indierockhändelse är ett nytt släpp av R.E.M.-älskarna The Decemberists.
Titel: The king is dead
Artist/Grupp: THE DECEMBERISTS
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: * * *
För att fira lite extra har frontmannen Colin Meloy sagt att han den här gången har tagit extra mycket inspiration från Athens-kvartetten (jag är rätt säker på att hans syftar på tiden då Bill Berry fortfarande var med). Dessutom har han bjudit in gitarristen Peter Buck för att spela på två låtar.
Det låter lockande, för när The Decemberists var som allra bäst, på 2006 års The crane wife, hade de mycket av R.E.M.s egensinniga blandning av folkmystik och kristallklar pop. Till uppföljaren The hazards of love var dock skärpan borta och de sjönk in i rockoperans träsk av självbelåtenhet.
Trots att Meloy den här gången har velat gå tillbaka till avskalade ljudbilder och ett mer renodlat låtskrivande ligger The king is dead lite för ofta kvar där i träsket, likt en västklädd folkrockande Bockstensman från 1987.
För även om det bitvis låter extremt mycket R.E.M. – inte minst när Buck återanvänder sitt eget Talk about the passion-riff till Calamity song samtidigt som Meloy sjunger vänd från micken à la Michael Stipe – så påminner The Decemberists här oftast om The Hooters. The king is dead spelades in i en lada utanför Portland och förkärleken till att få den att svänga medelst drag- och munspel drar ner en del av Meloys låtar i fel sorts countrysmuts.
Inte ens Gillian Welch, drottning av sparsmakad och dödsallvarlig indiecountry, kan låta bli att ge sig in i linedansandet.
Att vilja gå tillbaka till grunderna efter att ha klämt ur sig en sångcykel baserad på en japansk folksaga och en renodlad rockopera är både förståeligt och sunt. Tyvärr känns de här grunderna något påklistrade, det är ju inte nödvändigtvis så att ett folkrockband kommer närmare sin egen kärna genom att spela in på ett stampat jordgolv.
Men när dammet lagt sig och stillheten får råda hittar ändå The Decemberists rätt.
January hymn, syskonlåten June hymn och avslutande Dear Avery är folkpop av allra finaste märke.
Joel Sjöö
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Anne Engström
anne.engstrom@bt.se
Telefon: 033-20 60 51
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
