Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Fleet Foxes.
Recensioner 2011-05-04 | Uppdaterad 2011-05-11
Det brukar sägas att debutskivor bygger på drömmen om att bli stjärna medan uppföljaren handlar om hur det är att vara det.
I Fleet Foxes regnbågsskimrande folkvärld ser det förstås lite annorlunda ut, men principen är densamma. Där den tre år gamla succédebuten handlade om att skapa en stämsjungen retrofolkdröm är Helplessness blues en frontalkrock med en bister verklighet.
Här är Nangiala-stämningen och texterna om fåglar utbytta mot skuldkänslor, uppbrott och tvivel. Det här steget ner i djupet lär dock få upptäcka. Fleet Foxes låter nämligen fortfarande lika skirt vackra som på debuten. Just det uttryck som gör dem så lättillgängliga har kvar sin baksida – låtarna är lättflyktiga och passerar som fjärilar en sommardag. När Robin Pecknold ryter till i The shrine/An argument riktigt hör man hur gärna han vill skapa något betydligt tyngre än så. Riktigt dit når han inte med Helplessness Blues. Å andra sidan är det just därför helt säkert att rävpojkarna från Seattle dansar fram även den här sommaren.
Den 25-årige frontmannen Pecknold har inte bara ett imponerande skägg för sin ålder, även hans själ är brådmogen och ständigt grubblande. I en intervju med brittiska Uncut berättar han att det maniska arbetet med den här skivan kostade honom både förhållande och hälsa, men att han var tvungen att göra det för att vara ärlig mot sig själv. Hans plikttrogenhet fungerar som både hängslen och livrem för Fleet Foxes. Med en så hängiven och begåvad låtskrivare vid rodret finns det ingen möjlighet att de skulle börja göra sämre skivor än debuten.
Faktum är ett på papperet så svårt andraalbum sällan har låtit så självklart. Arrangemangen fortsätter att imponera, Pecknolds melodier sprudlar av fantasi och det körsoundet – Fleet Foxes signatur – är precis lika tajt och rikt som på debuten. Låtarna är lite längre och mer utsvävande, de längsta och mest utsvävande har som sig bör fått två titlar med ett snedstreck emellan. Allt är med andra ord precis som det borde vara, och just det måste Pecknold och hans vänner göra något åt till nästa gång. Helplessness Blues fungerar ypperligt, det är ännu en mycket bra skiva från ett väldigt begåvat band. Men det riskerar också att bli den sista skiva där Fleet Foxes känns spännande.
Joel Sjöö
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Anne Engström
anne.engstrom@bt.se
Telefon: 033-20 60 51
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
