Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Recensioner 2011-03-30 | Uppdaterad 2011-03-30
Låten You är det första som fångar mig riktigt ordentligt.
Titel: EUPHORIC /// HEARTBEAT \\\
Artist/Grupp: Glasvegas
Skivbolag: Sony Music Entertainment/Columbia Records
Betyg: * * * *
Det är James Allens förkrossande komprimerade mellanregister som magiskt bär genom tid och rum och skär genom mitt hjärta som ett bitterljuvt högstadieminne. Hans röst är faktiskt den största behållningen för mig på hela plattan, den var intensiv på första skivan. Nu har den blivit innerlig och vacker också. Den har växt. Den har förtätats. Den har producerats för mer pengar.
Självklart hörs det. Och det är svårt att komma ifrån. Den maktlöst explosiva vreden som krävde en förändring är borta. Det är kanske svårt att riktigt gå in i den känslan när man spelar in i ett hus på stranden i Santa Monica.
Men det är fortfarande Glasvegas. De utdragna tonerna som steg för steg bygger upp crescendo-stormar som är över dig utan att du märker det. Den eteriska melankolin som lager på lager bildar ljuv och smutsig svärta ovan på en grov matta av gitarrer och trummor. Bandet bjuder fortfarande in till en kylig och regntung asfaltsgata i Glasgow där frosten bara är en vinternatt bort.
Till och med i Shine Like Stars. För som vanligt när gitarrbaserade band slagit stort och ska förnya sig så åker syntarna fram. Ibland funkar det, oftast blir det katastrofalt. Jag älskar elektronisk musik, men när jag läser i ett pressmeddelenade saker i stil med att bandet har tagit sin klassiska stil vidare och byggt "glittering new towers of electronic rock 'n' roll" då brukar jag dra öronen åt mig. Därför vill jag lugna alla: det är ingen fara. På de ställen där dessa nya inslag dyker upp är de så snyggt gjorda att jag inte hajar till över avbrottet.
Nej, det är snarare texternas fokus som är den stora skillnaden. Förra gången stod de på botten av samhället och krävde att världen skulle se dem. Nu blickar de istället inåt. Om den första plattan undrade hur det skulle gå för världen så undrar denna skiva hur individen ska klara sig.
Texterna är utelämnande, men berör trots det inte lika mycket. Hur kan man tävla med en mamma som förlorat sin son? Allen har inte gjort det lätt för sig själv där, hans smärta kan aldrig bli större än hennes.
Men det kan hans musik, bevisligen.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Anne Engström
anne.engstrom@bt.se
Telefon: 033-20 60 51
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
