Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Recensioner 2011-03-29 | Uppdaterad 2011-03-30
Idyllisk engelsk landsbygd – check. Rigid internatskola med sträng rektor – check.
Mulen brittisk himmel och vacker stråkmusik – check. Undertryckta känslor och evig kärlek – check. Föräldralösa barn som i själva verket är gen-odlade kloner för att användas som framtida organdonatorer – check.
Eh...vad?!?
Never Let Me Go, i regi av Mark Romanek (One Hour Photo) efter Kazuo Ishiguros bok, är en remarkabel skapelse. Ett sciencefictiondrama, nedtonad intill genremässig osynlighet, med en parallell historieskrivning där gentekniken gjort enorma framsteg, förlagd i traditionell engelsk kontext och bildsatt med högtidlig precision. Det är som en actionfri Earl Grey-blandning av Blade Runner och Återstoden av dagen, för övrigt en annan av Ishiguros romaner. Likt den är ett centralt tema att berätta om en samhällsklass vars lott i livet är att serva andra, men istället för att hälla upp kaffe och putsa skor så har den här berättelsens betjänter i uppgift att bidra med sina vitala organ, reservdelar till sina ”original”.
Tre av dessa är Ruth, Kathy och Tommy, elever på internatskolan Halshaim vars mål är att förbereda barnen inför sin livsuppgift som donatorer, vilket oundvikligen leder till döden (eller ”fullbordan”, som det kallas). Handlingen utspelar sig i tre akter med nedslag i 70-, 80- och 90-talet. Redan i unga år tar ett triangeldrama form som följer huvudpersonerna genom deras korta liv; när den blyga Kathy visar känslor för Tommy väljer den mer utåtriktade Ruth att sätta klorna i honom, mest av rädsla för att bli ensam. I vuxen ålder spelas Ruth och Kathy av Keira Knightley och Carey Mulligan, två av brittisk films klarast lysande stjärnor. Särskilt Mulligan är oemotståndlig med sin motsägelsefulla kombination av barnslighet, djupa röst och finurliga leende.
Hon förkroppsligar alla de känslor som löper genom den mångsidigt hjärtskärande berättelsen, vilken Romanek fångar på ett nästan overkligt elegant sätt.
Never Let Me Go kan beskrivas som diskret subversiv med frågeställningar om människan och hennes ödesbestämda tillvaro. Men framför allt handlar den om kärleken, livet och döden. Om den utmätta tiden. Om att förlora någon man älskar och se den personen dra sitt sista andetag. Och, trots titelns vädjan, om förmågan att släppa taget.
Mats T Olsson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Anne Engström
anne.engstrom@bt.se
Telefon: 033-20 60 51