Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Recensioner 2011-02-22 | Uppdaterad 2011-02-25
Vinterns intressantaste generationskrock?
Jamie Smith.
Titel: We’re new here
Artist/Grupp: Gil Scott-Heron & Jamie Smith (The XX)
Skivbolag: XL recordings/Playground
Kategori: pop
Betyg: * * * *
Den 1 april fyller Gil Scott-Heron 62 år. Jamie Smith från The Xx är 40 år yngre och bland det hippaste på två engelska ben. Som trummis och producent toppade han årsbästa-listor med sitt bands självbetitlade debutalbum 2009.
Det var The Xx från London definitivt värda. Genom sin minimalistiskt elektroniska pop trädde de fram som ett Jesus & Mary Chain för generationen födda under det sena 80-talet.
Gil Scott-Heron har alltid varit svår att kategorisera. I min bok är fortfarande Pieces of a man från 1971 hans största stund. Han lär ha sagt någon gång att folk aldrig vet var de ska ställa honom i skivbutiken och att han alltid hamnar undangömd i något mörkt jazzhörn.
Men det är nog så det är lättast att beskriva hans bidrag till musikhistorien, som en stilfull mix mellan jazz och supersnygg soul. Hans största avtryck kommer för evigt vara som skaparen av världens första raplåt i och med The revolution will not be televised.
Tillbaka till nuet. I’m new here från 2010 var Scott-Herons första riktiga album sedan 1994 och enligt många hans bästa på 30 år. Det är en rustik historia av en man som levt hårt och stött på många besvikelser.
En avskalad, rå, smutsig och värdig comeback.
När nu Jamie Smith ska stöpa om albumet och göra det hypermodernt blir det som en promenad genom tio olika genrer. En musikalisk karta över vad som hänt i det brittiska klubblivet sedan Pet shop boys trädde in på arenan.
Vi får spår av Warp-electronican med Aphex Twin och Autechre som ledstjärnor. Smith tar även många turer in i den urbana dubstep-scenen som återupprättades med mystiska Burial. Ibland för han oss tillbaka till dansgolven i Chicago runt 1988 när housen blev en revolution, tog sig till Englands Hacienda, födde acid-vågen och pop som Stone roses och Happy mondays.
Den kanske mest lyckade approachen är när han klipper in samplingar från Scott-Herons karriär på ett innovativt klipp-och-klistra-manér enligt stora inspirationskällan DJ Shadow.
Låter det schizofrent? Det är det inte. Smith är så pass lyhörd och ett respektfullt fan av Scott-Heron att han snarare förgyller originalalbumet. Leker studiotrollkarl samtidigt som hans DJ-talanger träder fram. We’re new here blir lika mycket ett klubb-set som Scott-Heron i nya kläder.
Bäst är det när pulsen höjs som i NY is killing me, vackra My cloud och avslutande I’ll take care of U. Så här återvinner man musik i samma vändning som siktet är inställt på en framtid vid horisonten.
Som om filosofin Panta rei skulle möta en välkänd reklamjingel panta mera.
Fredrik Söderlund
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Anne Engström
anne.engstrom@bt.se
Telefon: 033-20 60 51
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
