måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Krönikor 2009-04-06 | Uppdaterad 2009-04-06
Mastodon var det, ja. Och Crack the skye (Warner) är precis som den borde vara en av årets bästa plattor.
Få band är unika på riktigt, men de tillhör den exklusiva skaran. Fjärde albumets koncept är lika märkligt som brukligt; eter, astralresor, Rasputin... Med hjälp av Springsteen-producenten Brendan O’Brien smeker Atlantakvartetten bitvis lyssnaren mer medhårs. Här finns inget överflödigt, och det finns en tanke bakom varje riff och ton hela vägen från stenhårda Slayerriff via ren prog till System Of A Down-pop. Mastodon fortsätter att vara ett av hårdrockens viktigaste och mest innovativa band.
Några som en gång varit det men tyvärr tappat stinget är Queensrÿche. American soldier (Rhino/Warner) är en genomarbetad platta vad gäller tema och textresearch, men inledande Sliver kan mycket väl vara gruppens sämsta låt någonsin – ett stycke som inlemmar oerhört trött och daterad nu-metal. Musiken går ofta in genom ena örat och ut genom det andra. Tristast av allt är att Geoff Tate inte sjunger lika bra som förr. Amerikanerna har gjort en av de bästa konceptskivorna någonsin, Operation: Mindcrime från 1988. Jag lyssnar hellre på den.
Och jag lyssnar hellre på American soldier igen än på svenska Raubtiers debut Det finns bara krig (BD Music/Universal). Att texterna är på svenska är ingen ursäkt för att de är dåliga. Jag tänker på Nordman i metaltappning fastän det saknas folkmusikinslag. Fast allra mest på Rammstein, där likheterna är riktigt stora. Det blir lätt ofrivilligt komiskt när det sjungs på svenska i en genre där det inte är brukligt, där R-en uttalas extra tydligt och där texterna dessutom är så krigiska och musiken så klichéfylld. Haparandabandet har fått en del uppmärksamhet, men jag blir inte imponerad. Men det är synd att inte fler band – i alla länder – sjunger på sitt modersmål.
Det kan i och för sig bli komiskt ändå. Som i fallet My Dying Bride, där titlarna på plattan For lies I sire (Peaceville/Playground) är så svartsynta att det blir smått humoristiskt. Trots det suger britternas misärmetal närapå musten ur lyssnaren med all sin ångest. På tionde albumet, som de kallat sitt ”mest deprimerande hittills” håller bandet sig till det de kan, och knyter an bakåt med snabbare tempo, dödsgrowl, nästan black metal-liknande inslag och att åter ha en violinist i sättningen. Trevligt.
Doom metal handlar det även om när svenska Candlemass släpper sitt andra album med Robert Lowe på sång. På Death magic doom (Nuclear Blast/Warner) har amerikanen växt in i uppgiften, bandet är trygga i sin roll men långt ifrån trötta och produktionen är blytung. Det räcker gott och lite till.
Bella Stenberg
skriver om hårdrock varannan måndag
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
