Men nu kan BT avslöja: pop-kollos dagar är räknade.

Och hur ser Marits framgångsrecept ut?

I kväll spelar Marit Bergman i Borås.

– Jag åker runt och hälsar på olika pianon i landet. Och så tar jag in lokala gästartister på varje ställe. Inte som förband, vi spelar tillsammans. Det blir roligare eftersom det bara är jag själv på scen annars. Jag spelar piano, mycket nya låtar. Och så blir det ganska mycket prat.

Just nu är hon ute och går med en italiensk vinthund i utkanten av Uppsala. Bor hos släkt och vänner när hon mellanlandar under sin månadslånga svenska turné. Sedan åker hon hem till New York och skriver filmmusik till en dokumentär om Sveriges första kvinnliga dragracingförare.

Marit Bergman gjorde sin första skiva 1995, med bandet Candysuck. Fjorton år senare är hon en hyllad soloartist med tre P3 Guld och en Grammis i bagaget.

Idag gör Marit Bergman den musik hon själv vill. Men på vägen har hon försörjt sig med en rad yrken:

– Jag har jobbat på krogen och i klädbutik. Varit krokimodell och assistent på produktionsbolag. Först de senase sju åren har jag kunnat ägna mig helt åt musiken.

Musikmiljön hemma i New York är en sporre.

– Det finns otroligt många musiker, mer begåvade än jag. Alla har femtielva jobb för att försörja sig. Det är imponerande - och ett skäl att skärpa sig.

– Men kan inte luta sig tillbaka och vara nöjd. Man måste höja sin nivå.

Och nej, det är inte sant att hon funderat på att sluta som musiker.

– Det är en omöjlighet för mig att leva utan musik. Möjligen kan man fundera på om man måste göra skivor som ingen vill betala för. Hela musikbranschen hotas av implosion.

Marit Bergman jobbar ändå högst aktivt med musikens återväxt. 2003 grundade hon Popkollo för tjejer.

Det började som en del av Hultsfredsfestivalen. Nu finns pop-kollo på åtta orter i sommar.

– Vi har sagt att vi håller på tills det inte behövs längre. Senast 2053. 50 år efter att det grundades!

Men Marit Bergman är optimist.

– Man ser allt fler tjejer som spelar, utan att tycka det är märkvärdigt. Och när man pratar med yngre tjejer är det inte alls som när vi var unga. Då stod killarna nästan i vägen om man försökte lära sig något instrument.

Så vad säger du till den som vill lyckas som musiker?

– Om man ens tänker på att ”lyckas” är man fel ute. Gör sig olycklig. Jag hatar ordet framgång. Och det finns inga som helst genvägar.

Men receptet?

– Det gamla vanliga: att jobba arslet av sig. Öva, spela, skriva. Göra 100 bra låtar och sedan 100 låtar till som är ännu bättre.