Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nöje 2010-12-15 | Uppdaterad 2010-12-16
När den första filmen om Änglagård knockade Sverige 1992 var jag fem år gammal. Jag såg den inte då och inte vid något tillfälle senare under mitt liv känt att jag saknat den erfarenheten. Fram till nu.
I kväll är det världspremiär i Ulricehamn. Stället kommer att fyllas till brädden med kändisar och jag kommer att vara på plats för att intervjua dem. Så blev det då plötsligt en nackdel, det där att vara den sista människan i det här landet som inte sett filmerna.
Jag insåg snart att det är fler som inte gjort det på ett tag. Det tog mig timmar av gediget researcharbete innan jag lyckades rota fram en videobutik som hade de bägge filmerna på dvd. Och känslan när jag väl satte mig tillrätta i soffan: skepsis. Som sen åttiotalist vill man gärna tro att man är lite hippare än det mest folkkära i svensk filmhistoria.
Men det visar sig att jag verkligen tycker om Änglagård. Det konstruktiva i mig förstår alla billiga beten och det sentimentala i mig sväljer dem rakt av.
De gungande rapsfälten, väggruset som yr i motljus när en gammal Volvo kör förbi och alla bondromantiska kulisser.
Änglagård serverar mig fika på verandan, snaps, mysiga gubbar och nakenbad.
Här ska väl sägas att jag växte upp i Herrljunga. När prästen i filmen kommer förbi för att ”höra sig för” och Fanny svarar att de kommer att sätta upp en lapp på Ica när de bestämt något, så att byns telefonräkningar inte behöver bli så dyra, blir det omöjligt att inte dra paralellerna.
Det lilla skyddade samhället där Sverige ser ut som i en reklamkampanj för midsommarafton och livet har sin lugna gång. Och så krocken med de annorlunda, androgyna, sexuellt frigjorda stadsborna. Människor i trånga kläder som frågar efter auberginer och bouillabaisse i lanthandeln som bara säljer köttbullar och makaroner.
Det är förenklat och hårt generaliserat, kanske några årtionden för sent, men inte heller helt fel. Britten som porträtterar det svenskaste av Sverige målar med trubbig pensel, men gör det med viss finess.
Änglagård 2 var usel. Precis så värdelös som jag trodde att ettan skulle vara. Allt som kändes varmt i magen i den första överdoseras och faller platt i den andra.
Inte ens Helena Bergströms bröst räddar den.
Och det återställer kanske något slags balans för mig och min kantstötta självbild.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Anne Engström
anne.engstrom@bt.se
Telefon: 033-20 60 51
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
