Nöje

Bakom scenen på en storsuccé

Nöje Artikeln publicerades

BT i kulisserna på Hemsöborna.

Lisebergsteatern är sista anhalten för farsen Hemsöborna som har gjort publiksuccé.
Rutiner är viktiga. Martin Östh brukar vara på plats en timme innan föreställningen börjar för att hinna fika lite, sminka sig och småprata med de andra i ensemblen.

I dag, en torsdag, handlar mycket av snacket om att Martin ska sluta röka. Från och med måndag blir det inga fler rökpauser och kanske just därför är de extra många så här dagarna innan.

Lisebergsteatern är liten och gemytlig, med många små rum och gångar bakom scenen. Jämfört med Vallarna i Falkenberg, där Hemsöborna hade premiär i somras, är scenen minimal. I början ställde det till bekymmer för skådespelarna. Speciellt för Martin som ständigt rusar in och ut i vredesmod.

– Jag var redan av scenen innan jag hann säga mina repliker! Det satt i muskelminnet hur jag brukar röra mig och det var svårt att bryta. Hjärnan snurrade på högvarv i början.

Martin Östh är nyss fyllda trettio och kommer från Svaneholm utanför Borås. Han har sysslat med teater ända sedan gymnasiet, då han gick estetiskt program på Bäckängsgymnasiet. Martin är bland annat involverad i Pelikanteatern i Göteborg och boråsarna har kunnat se honom i Bombad på Borås Stadsteater, där för övrigt hans bror Mattias Östh jobbar som scentekniker.

Sin riktiga skolning fick Martin Östh på Teater Boudoir Intim i Falkenberg, där han under den kända skådespelerskan och regissören Gun Jönssons ledning fick spela många stora roller, bland annat Jean i Strindbergs Fröken Julie. Och nu är han aktuell i ännu en Strindbergklassiker – Hemsöborna – fast i en lite annorlunda tappning.

Krister Classon och hans son Lars står bakom manuset, och publiken utlovas ett lustspel ”väldigt fritt efter Strindberg”. Men enligt Martin Östh rör det sig inte om vanlig buskis. Han berättar medan han klämmer i sig en medhavd falafel i det lilla köket på teatern.
– Det här liknar inget som Stefan och Krister gjort tidigare. Jag hade en bild av hur det skulle se ut, men det visade sig vara helt annorlunda.

Till en början hade Martin problem med sin karaktär Gusten. Han fick inte riktigt ihop det med den bild han hade av hur en fars brukar se ut.
– Gusten är inte rolig, han är mer en motpol till de andra karaktärerna, och därför är inte min roll särskilt populär.

Att inte försöka kamma hem skratt från publiken har varit svårt, menar Martin. Det är inte så tacksamt att ha en seriös roll när publiken sitter och väntar på komiska poänger. Skratten blir ett kvitto på att man är bra.

Just det är speciellt med Krister och Lars Classons version av Hemsöborna. Att det tillåts skymta fram allvarliga ögonblick mellan buskisskämten. Martin Östh kallar det ”Strindberg light”. Classons har lyft fram de komiska inslag som finns i Hemsöborna och skruvat dem några varv extra, samtidigt som mycket av tragiken tonats ned. Till exempel är slutet är tillrättalagt och lyckligt, det slutar inte med ond bråd död som i romanen.

Klockan har blivit sju och det är en halvtimme tills föreställningen ska börja. Alla nio skådespelarna är på plats och de som inte är i sin loge och pudrar näsan eller klistrar på lösmustaschen, sitter i ett litet rum bakom scenen och snackar. Claes Månsson, vars långa gängliga kropp är klädd i undertröja och slappa vita långkalsonger, sitter bekvämt tillbakalutad i en av sofforna. Jenni Antoni som spelar piga och hembiträde dricker red bull och försöker få bukt med en värkande hals. På bordet i mitten står frukt, vatten och jordnötter.

När Martin får frågan varför han blev skådespelare tänker han efter noga innan han svarar.
– Det är ju så klassiskt att svara lite klichéartat att ”det är min passion, det enda jag kan tänka mig”, säger han, och fortsätter:– Det är klart att jag har valt det för att jag tycker det är kul. Men jag tror att när man väl har valt något, och gått en utbildning, så blir man väldigt enkelspårig. I dagsläget är det inte aktuellt med något annat, jag trivs.

I nästan alla rum bakom scenen finns det en liten högtalare. Ur den sipprar det hela tiden ”skvaller” – ljud från teatersalongen. På så sätt vet skådespelarna alltid när det är dags att göra entré.

Klockan är halv åtta och sorlet från publiken hörs ur högtalaren. Och så läser en berättarröst de välbekanta raderna: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen”.

Kvällens föreställning kan börja.