Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
fredag 25 maj 2012
TT nöje 2012-02-08 | Uppdaterad 2012-02-08
Hon är barnstjärnan som blev regissör.
Nu är Maïwenn Le Besco aktuell med "Polis"- en tuff skildring av en avdelning som specialiserats sig på brott mot barn i Paris.
Maïwenn Le Besco är ett hyfsat okänt namn i Sverige men i Frankrike har hon stått i strålkastarljuset sedan barnsben. Först som barnskådespelare med föräldrar i underhållningsbranschen och sedan som regissören Luc Bessons unga flickvän och fru. Att möta pressen står uppenbarligen inte högt i kurs och vår intervju under Stockholms filmfestival börjar med att hon sitter obehagligt tyst i sin hotellsoffa. Med känslan av att navigera genom ett minfält försöker jag förklara hur jag ser på hennes gripande film "Polis", som hon är uppenbart trött på att prata om trots dess framgångar på filmfestivalen i Cannes, där den vann juryns pris förra våren. Till slut börjar hon berätta om hur hon kom att arbeta med filmen, om en särskild grupp inom Parispolisen som utreder brott mot barn.
- Jag såg en dokumentär på tv och nästa dag ringde jag till den pressansvariga. De kände till mig och jag fick träffa en polis och sedan rullade det på tills jag fick tillgång till den här gruppen. Jag visste inte om jag verkligen skulle göra en film i slutändan och det var lite svårt att förklara. Jag var med dom under en lång period.
TT Spektra: Hur var det, att umgås med poliserna?
- De var väldigt respektlösa, förmodligen för att jag är känd och för att jag är kvinna. De trodde att jag bara var ute efter det spektakulära, men jag ville se deras vardag, när de åt lunch eller gick ut och tog en öl. När de hade ett stort mål, en våldtäkt eller så, det imponerade inte på mig. När man ser polisfilmer på tv, då visar man bara när det händer något, inte de timmar där de står i köket och snackar. Men jag tycker att det är superintressant att se hur de hanterar att bygga distans mellan sig själva och de fall de hanterar.
- Den handlade också om utsatta barn, en historia om en flicka, som ska få barn och det enda hon vill är att höra från sin pappa är: "förlåt mig". En enda gång. Men pappan vill inte. Så jag har länge vetat att det bästa presenten man kan ge ett barn som har varit utsatt för mentala eller fysiska övergrepp är att säga "förlåt". Jag tror att ursäkter kan få folk att förändras och bli hela, det är viktigare än att sätta folk i fängelse. När jag träffade de här poliserna insåg jag att de tänkte på samma sätt som jag. Just när det gäller ordets kraft, där kunde vi mötas.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
