Mikael Hermansson

Våldet i Malmö angår alla – från Boden till Borås

Kontrasten mellan fredagens debatt i riksdagen och gatumanifestation mot våldet i Malmö är påtaglig. Men båda är uttryck för det allvar som frågan om hur samhället ska hantera utanförskap och brottslighet rymmer.

Mikael Hermansson

All debatt är bra, och debatt om akuta samhällsproblem är nödvändig. Men en extra riksdagsdebatt om gatuvåld och gängkriminalitet i landets tredje största stad kan lätt förvandlas till något negativt.

Om det som i grunden är ett socialt problem reduceras till att bli en partipolariserad fråga om brott och straff, är risken överhängande att förtroendet för de folkvalda minskar. Och minskat förtroende för lagstiftarna, i en tid då det finns en växande rädsla för ökad brottslighet i samhället, är det sista som våra folkvalda vill och kan leva med.

Att en enskild stadblir föremål för en alldeles egen debatt visar visserligen på allvaret, men riskerar ändå att faktiskt förminska allvarets vidd. Ty det som händer i Malmö angår hela Sverige, från Boden till Borås. Samma problematik gör sig gällande överallt, om än i varierande omfattning.

Men visst, situationen i Malmö med omnejd har blivit extrem på kort tid. Det som gör att Skånemetropolen utmärker sig, och därmed kvalificerat sig för att hamna längst upp på löpsedlarna, är dels de många ouppklarade morden, dels den serieskytt som mördade invandrare i staden. Lägg till föreställningar om en omfattande gängkriminalitet som tycks härja i stort sett ostört, och bilden av ”Brottsplats Malmö” blir tydlig.

Sann eller falsk – oavsett vilket sitter den bilden som fastbränd på den kollektiva svenska näthinnan.

Den fråga som inte ställdesunder gårdagens debatt var den om huruvida bilden av våldets Malmö i själva verket skymmer de verkliga problemen. Allt handlar inte om gängkriminalitet. Bakom morden, och bakom alla reportage om laglöst land på Rasmusgatan till stenkastningen mot polis och brandkår i Rosengård, ståtar tröstlöshetens treenighet – trångboddheten, arbetslösheten och hopplösheten.

Men enigheten bland riksdagspartiernas representanter som debatterade handlade om vapnen, inte samhällsanalysen.
Malmöpolitikern Montaser Eneim (M), däremot, svarade härom veckan så här: ”Inga bestämmelser i världen kan stoppa kriminaliteten om inte de bakomliggande orsakerna undanröjs lokalt. Lågkonjunkturen har sänkt tillväxten och arbetslösheten stiger, vilket drabbar de svagaste i samhället hårdast. Därför är kampen mot kriminaliteten i Malmö också kampen mot utanförskapet i Malmö.”

Den fråga som manifestationeni Malmö ställde igår var: Vad händer nu? Den fråga som politikerna hittills har ställt är: Vem bär ansvaret?

Motsättningen mellan dessa perspektiv påverkar även den förtroendefrågan. Justitieminister Beatrice Ask (M) och kommunalrådet Ilmar Reepalu (M) har skyllt på varandra. Likafullt är de fjättrade vid varandra.

Ask får vackert ta ansvaret för lagstiftningsdelen av problemet. Reepalu för vad det socialdemokratiska styret i Malmö underlåtit att göra för att minska de sociala spänningarna i staden.

Men om Malmös verkliga problem består i mer än bara gäng och skottlossning, torde också ansvarsfrågan sträcka sig längre än så. De som politiskt ansvarat för hur de senaste 20 årens arbetsmarknad, integration, utbildning, bostäder och social omsorg har fungerat, får vackert finna sig i att dela den bördan.