Mikael Hermansson

”Tempohöjare” ser alliansen i blått

Ingen regeringsombildning, men väl en ny partisekreterare. Kanske är det så som Fredrik Reinfeldt ska förändra bilden av en alliansregering i kläm.

Mikael Hermansson

Först som sist, att Sofia Arkelsten försvinner utan ett ord till förklaring, spär på bilden av att det funnits stort missnöje med henne inom partiet. Det är inte bara hon själv som anser att hon behöver ”förändring i sitt liv”.

Arkelstens framtoning har inte gjort det lättare att sälja in budskapet att Moderaterna vill vara det nya arbetarpartiet. Kent Persson, däremot, ger med sitt svampplockade och sin hemvist i lokalpolitiken andra möjligheter.

Han talar gärna om jobbpolitik. Och onekligen ger han ett energiskt intryck. Men för att göra den ”tempoökning” som Fredrik Reinfeldt önskar sig, krävs det mer än att se pigg ut och tala länge i fullmäktige i Örebro.

Tydlighet är ett sådant krav. En sak är att vara tydlig om Moderaterna, en annan att tala för alliansen. Även om M är störst är partiet inte ensamt om framgångarna. Det var borgerlig enighet som skapade förutsättningar för valvinsten 2006, inte bara att det stora blå blev mer brandgult.

Men på sin bloggskriver Kent Persson den 9 april i år att ”Ska Alliansen kunna vinna ett tredje val på raken krävs nu gemensamt agerande av hela Alliansen. Det finns inga genvägar i politik, bara hårt arbete. Ska Alliansen kunna ge svaren på hur jobben ska bli fler, hur företagen ska kunna växa och välfärden utvecklas krävs nu ett gemensamt arbete.”

Vilket kan läsas som sådant som en partisekreterare ska säga, lite lagom hetsiga hejaramsor för att få upp temperaturen. Men samma rader kan också läsas som en uppmaning till småpartierna inom alliansen att skärpa till sig.

Särskilt tydlig blir Perssons passningnär man sedan konstaterar att den jobbpolitik han anser att alliansen ska vinna valet på, också är Moderaternas. Det är genom att uppgradera synen på värdet av att ha ett jobb, och på näringspolitiska reformer som nya jobb skapas. Men den nye partisekreteraren nämner inte med ett ord att såväl C som FP och KD också ser en reformering av arbetsrätten som en framgångsväg, eller för den delen sänkta ingångslöner för unga.

Alldeles uppenbart blir han Moderaternas partisekreterare. Men om målet är att få fart på alliansen torde Kent Persson också få öva upp andra egenskaper än sitt långtalande.