Mikael Hermansson

Svensk kultur att gilla lika

Invandringen till Sverige är ett problem. Det tjänar inget till att förneka det. Men det är ett långt större problem att de senaste tjugo årens invandrings- och integrationsdebatt i Sverige har dominerats av onda och dumma röster.

Mikael Hermansson
Foto:

Onda, vars politik velat resa murar mot alla främmande och i vars retorik ett eko från trettiotalets svarta stöveltramp har genljudit. Dumma, som vägrat se invandring i allmänhet och från den muslimska världen i synnerhet som en ansträngning för välfärdsinstitutioner och som ett hot mot svenskhet, demokrati och öppenhet.

Så låter detnär ytterligheterna får sätta etiketter på varandra.

Men oavsett om man är ond eller dum – brunhöger eller tokvänster – måste man ändå svara på den i sammanhanget så svåra frågan: Varför skulle det vara en mer moraliskt godtagbar position att tala för fri invandring än att vilja begränsa den?

Svaret lär dröja. Framför allt för att invandringsdebatten präglas av just ytterligheter, men också för att det därmed finns så litet utrymme kvar åt balanserade mittenalternativ.

Minns att två ytterkantspartier har tagit sig in i politikens finrum – Ny Demokrati och Sverigedemokraterna – på en våg av uppenbar osäkerhet, missnöje och främlingsrädsla.

Vad hade häntmed dessa mandat om invandringsfrågan hade hanterats annorlunda?

Invandringen är långt ifrån problemfri, men det är inte heller de krafter som på båda sidor gör det svårare för invandraren att känna sig välkommen och kunna bli ”svensk”. Den som lovar allt för inget – invandraren ska inte behöva anpassa sig – är lika lite de främmandes vän som den som tror sig bevara den svenska välfärden genom att stänga dörren mot omvärlden.

Därför är detså befriande att läsa statsvetaren Andreas Johansson Heinös bok Gillar vi olika? – Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen (Timbro) som kom ut i veckan.

Svaret på frågan är nej.

Vi gillar lika.Eller, som Johansson Heinö uttrycker det ”Svenskarnas tolerans inför och kunskap om olikheter är begränsad. På alla nivåer möter invandrare förväntningar att anpassa sig till svensk kultur. Denna anpassning försvåras väsentligen av att denna kultur förefaller både svårgenomtränglig och osynlig”.

Det är alltsåinte bara invandrarens kultur som ställer till det. Den svenska likhetsnormen är minst lika problematisk. Det vi som är födda i Sverige kan uppleva som uttryck för ett universellt, vetenskapligt och modernt sätt att organisera samhället på, kan för andra uppfattas som något unikt svenskt och mycket exotiskt. Medan andra länders annorlunda sätt att lösa samma problem i svenska ögon oftare beskrivs ”? i kulturella termer, som uttryck för irrationella och partikulära preferenser.”

Vi tror vi ärtydliga när vi i själva verket är obegripliga. Oavsett om det gäller socialförsäkringssystemet, sill eller Sven-Ingvars. Och vi gör det så mycket svårare för ”de andra” att förstå oss när vi förnekar att vi också har kulturella särdrag.

Andreas Johansson Heinös väg till bättre integration går via språket och medborgarskapet. Det är rimligt att kräva att den som vill bli medborgare också ska kunna kommunicera med sin nya omvärld även om han, hon eller hen inte avser att ta över dennas värderingar rakt av.

Om medborgarskapetuppgraderas skulle detta kunna utgöra en ”? nivå där individer, oavsett kulturell bakgrund, kan mötas som jämlikar”.

Det är lätt att hålla med författaren om detta, men också när han avvisar hittillsvarande försök att slå fast gemensamma värderingar i samhället:

”Menar vi allvar med vår strävan efter ett mångkulturellt samhälle måste vi våga tolerera olikheter genom att acceptera att de finns (inte gilla!) sådant vi faktiskt inte tycker om eller håller med om. Vi måste våga öppna oss för en pluralism som går bortom det triviala”.

Se där, äntligen ett balanserat mittenförslag.