Mikael Hermansson

Inget knapptryckarkompani!

Mikael Hermansson Artikeln publicerades

Cecilia Wikström (FP) har gjort det till en grej att kunna säga ”God morgon” på tio språk. En vänlig gest och en artighet som vid en första anblick kan tas för ytlighet, men som är guld värd i en församling där personkemi, kompromissvilja och fingertoppskänsla är hårdvaluta.

EU-parlamentet är annorlunda. På samma gång som det är ”den europeiska folkviljans mest samlade och demokratiska uttryck”, som nationalekonomen Birger Möller skriver i standardverket Vad är EU och vad kan det bli?, är det också en politisk marknadsplats där den enskilde ledamoten faktiskt har goda möjligheter att åstadkomma något mer eller mindre på egen hand.

Den som brinner för en fråga kan med gott fotarbete och effektiva assistenter ”göra skillnad” – som det heter på nusvenska.

En som gjort så är Isabella Löwin (MP), och som har fått mycket beröm för sin insats för att förändra EU:s fiskepolitik. Men hon hade inte ens fått en raggig rötsimpa på kroken om det inte varit för att Christoffer Fjellner (M) lyckades vända stora delar av den moderata och kristdemokratiska partigruppen för att rösta för hennes förslag.

Föreställ erett sådant samarbete i riksdagen. Visserligen har Moderaterna och Miljöpartiet – tillsammans med övriga allianspartier – lyckats komma överens om migrationspolitiken. Men att en moderat ledamot som tillhör ett regeringsparti skulle gå ”all in” för en miljöpartists fiskepolitik, det tillhör sannerligen inte vardagen i det svenska parlamentet.

EU-parlamentet saknar den begränsning som det innebär att en majoritet av de folkvalda också utgör underlag för en regering. Majoritetsförhållandet varierar istället och ser olika ut beroende på vad som ska beslutas.

Riksdagen däremot, utgörs av en grupp ledamöter som förväntas göra som regeringen vill och en annan som av sina gruppledare förväntas vara i ständig och samordnad opposition. För en EU-parlamentariker är svängrummet större. Givetvis finns det en gräns för hur självständig någon kan vara även i Bryssel och Strasbourg. För att kunna ta ut svängarna och skapa allianser kring en angelägen fråga krävs trots allt att den enskilde har sin grupps förtroende.

Men möjligheten att faktiskt ha ett mera genuint väljarperspektiv i det dagliga arbetet är större, vilket är något som väljarna beredvilligt har kvitterat genom att i högre grad än i andra val utnyttja möjligheten att personrösta.

Anne-Marie Pålssonsatt i riksdagen mellan 2002 och 2010 för Moderaterna. Mest känd är hon för att vara upphovskvinna till Rut, avdraget för hushållsnära tjänster. Hon skrev också en uppmärksammad bok om dessa sina år som folkvald, och som passande nog fick titeln Knapptryckarkompaniet.

I inledningen låter hon socialdemokraten Bo Södersten hälsa ”Välkommen till den djävligaste av djävliga världar” och snart berättar Pålsson om hur förväntan och stolthet inför uppdraget ersattes av ”frustration, irritation och ibland ren ilska.”

En mening sätter särskilt fingret på den ömmaste av punkter: ”För en riksdagsledamot är ? frihetsgraderna få, egna analyser och slutsatser uteslutna och initiativ utanför de fastställda ramarna föga uppskattade”.

Med Pålsson som vittne kan man därför påstå att en bra riksdagsledamot saknar det som en bra EU-parlamentariker måste ha. I riksdagen är det viktigare att först trycka på rätt knapp – vilket kan vara nog så svårt – och sedan föra ut ett förutbestämt budskap till den egna valkretsen.

I den mån detta kan kallas för ett väljarperspektiv handlar det således om att en bra riksdagsledamot är ett lydigt redskap för sitt parti mot väljarna.

Hur många språk måste man kunna säga ”Godnatt” på för att inse att det är ett väljarperspektiv som inte håller i längden?