Mikael Hermansson

Hermansson: Räcker under-

verk eller krävs det mirakel?

Mikael Hermansson Artikeln publicerades

Den senaste opinionsmätningen från Skop visade på 2,8 procent. Något ljusare var den från Novus, som i alla fall petade upp partiet ovan fyraprocentsspärren.

Av och till under hösten har röster höjts som kräver kriskommission, avgångar och Göran Hägglunds huvud på ett fat. Nu senast av före detta riksdagsledamoten Eva Johnsson från Markaryd.

Sista droppen blev Hägglunds utspel om behovet av att tona ned vårdnadsbidraget i partiets retorik.
– Blir han sedan återvald, så blir han det med ett tydligt mandat i ryggen. I nuläget finns det ett missnöje över hans ledarskap. Och det finns starka funderingar på om han klarar av att vända den här trenden, sa hon i P1 i torsdags.

Ibland talar kristdemokrater om ”att vi borde vara ett tolvprocentsparti”. I två val har man visserligen fått 11,8 procent respektive 9 procent. Men partiet har under största delen av sitt liv existerat på nivåer som hållit det utanför riksdagen.
Kristdemokraterna är det tredje folkrörelsepartiet i svensk politik. Fött som en reaktion på kristendomsämnets devalvering, och fostrat i Pingströrelsens kapell och tältmöten. Moralkonservativt till sin natur blev man dock snabbt främst en högröstad aktör i kampen mot fri abort.

Mellan 1964 och 1988 var 94 procent av partiets medlemmar regelbundna kyrkobesökare. Detta gav KD en unik profil. Man var ett renodlat kristet parti – men som sådant oförmöget att ta sig in i riksdagen.
Tidigt fanns insikten att om partiet skulle kunna passera fyraprocentsspärren krävdes att den kristna profilen tonades ner. Så blev det, och andelen regelbundna kyrkobesökare i partiet sjönk och låg 2002 på 77 procent. KD:s stora framgångar under dessa år byggde på att värdekonservativa moderater och vilsna frisinnade folkpartister i Alf Svensson såg en garant mot ekonomism och liberalism.
I KD fann dessa väljare ett parti som kunde tala om familj och traditioner samtidigt som det värnade om miljö och människovärde. Inte minst inom äldrevården.

Men tillväxten var inte gratis. Priset som KD fick betala var förlusten av folkrörelseprofilen.

Idag vill man från centralt håll framställa partiet som ett europeiskt värdekonservativt idéparti. Samtidigt som man har problem med förankringen av nya idéer i partiets djupare led.
Stockholm och övriga landet talar olika språk. Värdekonservativa och moralkonservativa har olika agendor.
Dessa motsättningar utgör kärnan i partiets kris. Tydligt manifesterad när KD i Sjuhärad hade nomineringsstämma inför årets riksdagsval. Alla visste att det var upplagt för en riktig holmgång.

I ena ringhörnan Else-Marie Lindgren från Borås. Riksdagsledamot, traditionskonservativ och känd för att värva fler militärer till partiet än någon annan. I den andra Per-Olov Hermansson från Horred, som bars fram av jublet från kyrkliga grupper som i honom ser en bättre och mer pålitlig aktör i riksdagen.

Sekonderna lämnade ringen. Och i nästa stund hade båda knockat varandra!
Det blev 17–17 när rösterna hade räknades. Med lottens hjälp sattes Lindgren först på listan.
Men alla som kunde läsa spelet förstod att konflikten var långtifrån över. När personrösterna räknades efter valet framgick att Hermansson kryssat sig förbi Lindgren. Allt tack vare bättre kampanjarbete, men också på grund av att nätverkande kristna i Hermansson såg en för deras syften bättre kandidat.

Men ingen av dem kom till riksdagen. KD tappade platsen när S och M gjorde rent hus i Sjuhärad.

Allt fler kritiska röster höjs i eftervalsdebatten som hävdar att KD likt Centern fastnat i Stockholm och storstadens föreställningsvärld. Missnöjet är utbrett över att, som man kallar det, ett ”bunkergäng” av värdekonservativa tjänstemän och specialister styr och ställer med politiken som de vill.
Och att Göran Hägglund i första hand är socialminister, i andra hand medlem av en alliansregering och endast i tredje hand är partiledare. När Hägglunds kritiker ombeds förtydliga sig återkommer de regelmässigt till politiken och till de idéer som skulle profilera partiet inför väljarna.

Att kapa vårdköerna var en satsning som gick hem. Och när vårdnadsbidraget blev familjepolitikens främsta symbolfråga var partielit, medlemmar och stora delar av opinionen med på noterna.
Men när det blev dags att anamma tankarna bakom ”Verklighetens folk” – då var det kört.
På DN:s och Aftonbladets kultursidor gick man naturligtvis i spinn, men i Filadelfia i Dalum eller Betania i Knäckebrödshult tappade man humöret.
Vilket var begripligt. Visst kan man krama civilsamhället, och visst kan väljare i Borås, Braås och Bankeryd surna till när omoralen utmanar husfriden och Jonas Gardell dyker upp för ofta i rutan.
Men ”Verklighetens folk” var och förblev likafullt en obegriplig bunkerprodukt.
I jakten på att vinna världen – och riksdagsplatserna – förlorade Kristdemokraterna sin folkrörelsesjäl. Nu är man ett åter ett litet parti som riskerar att göra sig självt ovalbart.
Lite ironiskt i sammanhanget är att det varken var kampanjande kristna eller ränksmidande tjänstemäns idéer som räddade partiet i valet i höstas. Det var andra borgerliga partiers strategiskt tänkande kärnväljare som stödröstade kvar KD i riksdagen.
Av dem som lade sin röst på partiet var det 37 procent som hade andra partier som förstaval.
Konflikten inom partiet är djupgående. Kanske är den olöslig.
Frågan är inte om Göran Hägglund ska överleva som partiledare. Utan om KD ska överleva nästa val. Räcker ett underverk – eller krävs det rentav ett mirakel?

Den senaste opinionsmätningen från Skop visade på 2,8 procent. Något ljusare var den från Novus, som i alla fall petade upp partiet ovan fyraprocentsspärren.

Av och till under hösten har röster höjts som kräver kriskommission, avgångar och Göran Hägglunds huvud på ett fat. Nu senast av före detta riksdagsledamoten Eva Johnsson från Markaryd.

Sista droppen blev Hägglunds utspel om behovet av att tona ned vårdnadsbidraget i partiets retorik.
– Blir han sedan återvald, så blir han det med ett tydligt mandat i ryggen. I nuläget finns det ett missnöje över hans ledarskap. Och det finns starka funderingar på om han klarar av att vända den här trenden, sa hon i P1 i torsdags.

Ibland talar kristdemokrater om ”att vi borde vara ett tolvprocentsparti”. I två val har man visserligen fått 11,8 procent respektive 9 procent. Men partiet har under största delen av sitt liv existerat på nivåer som hållit det utanför riksdagen.
Kristdemokraterna är det tredje folkrörelsepartiet i svensk politik. Fött som en reaktion på kristendomsämnets devalvering, och fostrat i Pingströrelsens kapell och tältmöten. Moralkonservativt till sin natur blev man dock snabbt främst en högröstad aktör i kampen mot fri abort.

Mellan 1964 och 1988 var 94 procent av partiets medlemmar regelbundna kyrkobesökare. Detta gav KD en unik profil. Man var ett renodlat kristet parti – men som sådant oförmöget att ta sig in i riksdagen.
Tidigt fanns insikten att om partiet skulle kunna passera fyraprocentsspärren krävdes att den kristna profilen tonades ner. Så blev det, och andelen regelbundna kyrkobesökare i partiet sjönk och låg 2002 på 77 procent. KD:s stora framgångar under dessa år byggde på att värdekonservativa moderater och vilsna frisinnade folkpartister i Alf Svensson såg en garant mot ekonomism och liberalism.
I KD fann dessa väljare ett parti som kunde tala om familj och traditioner samtidigt som det värnade om miljö och människovärde. Inte minst inom äldrevården.

Men tillväxten var inte gratis. Priset som KD fick betala var förlusten av folkrörelseprofilen.

Idag vill man från centralt håll framställa partiet som ett europeiskt värdekonservativt idéparti. Samtidigt som man har problem med förankringen av nya idéer i partiets djupare led.
Stockholm och övriga landet talar olika språk. Värdekonservativa och moralkonservativa har olika agendor.
Dessa motsättningar utgör kärnan i partiets kris. Tydligt manifesterad när KD i Sjuhärad hade nomineringsstämma inför årets riksdagsval. Alla visste att det var upplagt för en riktig holmgång.

I ena ringhörnan Else-Marie Lindgren från Borås. Riksdagsledamot, traditionskonservativ och känd för att värva fler militärer till partiet än någon annan. I den andra Per-Olov Hermansson från Horred, som bars fram av jublet från kyrkliga grupper som i honom ser en bättre och mer pålitlig aktör i riksdagen.

Sekonderna lämnade ringen. Och i nästa stund hade båda knockat varandra!
Det blev 17–17 när rösterna hade räknades. Med lottens hjälp sattes Lindgren först på listan.
Men alla som kunde läsa spelet förstod att konflikten var långtifrån över. När personrösterna räknades efter valet framgick att Hermansson kryssat sig förbi Lindgren. Allt tack vare bättre kampanjarbete, men också på grund av att nätverkande kristna i Hermansson såg en för deras syften bättre kandidat.

Men ingen av dem kom till riksdagen. KD tappade platsen när S och M gjorde rent hus i Sjuhärad.

Allt fler kritiska röster höjs i eftervalsdebatten som hävdar att KD likt Centern fastnat i Stockholm och storstadens föreställningsvärld. Missnöjet är utbrett över att, som man kallar det, ett ”bunkergäng” av värdekonservativa tjänstemän och specialister styr och ställer med politiken som de vill.
Och att Göran Hägglund i första hand är socialminister, i andra hand medlem av en alliansregering och endast i tredje hand är partiledare. När Hägglunds kritiker ombeds förtydliga sig återkommer de regelmässigt till politiken och till de idéer som skulle profilera partiet inför väljarna.

Att kapa vårdköerna var en satsning som gick hem. Och när vårdnadsbidraget blev familjepolitikens främsta symbolfråga var partielit, medlemmar och stora delar av opinionen med på noterna.
Men när det blev dags att anamma tankarna bakom ”Verklighetens folk” – då var det kört.
På DN:s och Aftonbladets kultursidor gick man naturligtvis i spinn, men i Filadelfia i Dalum eller Betania i Knäckebrödshult tappade man humöret.
Vilket var begripligt. Visst kan man krama civilsamhället, och visst kan väljare i Borås, Braås och Bankeryd surna till när omoralen utmanar husfriden och Jonas Gardell dyker upp för ofta i rutan.
Men ”Verklighetens folk” var och förblev likafullt en obegriplig bunkerprodukt.
I jakten på att vinna världen – och riksdagsplatserna – förlorade Kristdemokraterna sin folkrörelsesjäl. Nu är man ett åter ett litet parti som riskerar att göra sig självt ovalbart.
Lite ironiskt i sammanhanget är att det varken var kampanjande kristna eller ränksmidande tjänstemäns idéer som räddade partiet i valet i höstas. Det var andra borgerliga partiers strategiskt tänkande kärnväljare som stödröstade kvar KD i riksdagen.
Av dem som lade sin röst på partiet var det 37 procent som hade andra partier som förstaval.
Konflikten inom partiet är djupgående. Kanske är den olöslig.
Frågan är inte om Göran Hägglund ska överleva som partiledare. Utan om KD ska överleva nästa val. Räcker ett underverk – eller krävs det rentav ett mirakel?