Ett sätt att flytta fokus
När Tritons VD Magnus Lindquist igår kommenterade varför riskkapitalbolaget som är Caremas huvudägare nu avser att börja betala skatt i Sverige, var detta ett led i företagets krishantering.
Så här sa han: ”För att få till stånd en bra dialog kring kvalitet vill vi inte ha en diskussion om skatteupplägg. Även om det upplägg vi haft följer svensk lag har vi kommit fram till att det inte är lämpligt.”
Alla annonser i svensk press och alla dessa VD-uttalanden syftade till att flytta fokus – från vårdform till skattemoral. Man erkänner hellre att man agerat omoraliskt än man riskerar framtida förtjänster.
Gårdagens utspel är i praktiken en snabb anpassning till den lagstiftning som finansminister Anders Borg aviserat mot sådan aggressiv skatteplanering. Men också till den moral som säger att svensken i gemen gärna betalar skatt, och rentav mer i skatt, om denna garanterat går till vård, skola och omsorg.
Nu fungerar visserligen inte beskattningen så att vi själva kan bestämma hur våra pengar ska användas. Via skattsedeln tar vi notan för allt från kungamiddagar till canceroperationer. Så vidlyftiga påståenden om att det skulle finnas en omfattande folklig skattevilja måste tas med en nypa salt.
Men genom att lagstiftningsvägen vilja täppa till bakvägar och kryphål, utifrån ambitionen att skattefinansierad äldrevård inte ska vara någon gödkalv för riskkapitalister, så gör alliansregeringen ändå en sorts prioritering och skickar sitt budskap till marknaden:
Det är lagstiftarens avsikter med hur äldrevården ska fungera som gäller, inte skattelagens bokstav.
Att backa är att erkänna att man gjort fel. Därmed hamnar saken i delvis annat läge. Nu kan Tritons VD bemöta påståenden om att äldrevårdens pengar förräntar sig på någon skatteskygg söderhavsö. Enligt egen uppgift har riskkapitalbolaget inte tagit ut några vinster ur bolaget. Pengarna ska finnas kvar i verksamheten och ska stanna där för att utveckla den.
Till detta utspel kan man förhålla sig på minst två sätt:
Stämmer den uppgiften finns alltså de skattemedel som ett antal svenska kommuner betalat till Carema för att utföra vård nära verksamheten. Bilden av den farlige företagaren måste därmed revideras en aning. Skulle däremot sanningshalten avgöras av tonen och inslagen i den senaste tidens debatt, inte minst som den fördes när Borås fullmäktigeförsamling debatterade nästa års budget, så skulle riskkapitalistens ord sakna all trovärdighet och pengarna utom räckhåll.
Sant eller falskt, det är den fortsatta hanteringen av det vårduppdrag som bolaget åtagit sig som ytterst avgör saken.
Vill Carema och dess ägare utveckla verksamheten, vill man agera moraliskt och vill man lyssna på såväl boende, anhöriga, anställda och politiker, så får man vackert visa att man verkligen har dessa finansiella muskler tillgängliga.
