Ett farväl som ska ge partiet en ny chans
Att Håkan Juholt var populär i partiet råder det ingen tvekan om. Han kunde få medlemmar att mitt i den kalla samtiden känna sig så där folkhemsvarma och välfärdsvänliga, nästan som på Erlanders tids. Han kunde tala om barnfattigdom och återregleringar på ett sätt som andades hopp.
Han lät som socialdemokrater vill att en ledare ska låta.
Han sa saker, och han sa det med värme, kraft och övertygelse.
Han brann, till och med när han sa förlåt.
Det kunde ha blivit så bra.
Det kunde ha blivit annorlunda.
Ändå slutade det så snabbt – knappt innan det börjat.
Om Mona Sahlins tid som partiordförande blev en parentes i partiets historia, vad blev då Håkan Juholts?
Ett enda stort frågetecken?
I sitt korta avskedstal överlät Juholt till framtida forskning att avgöra vad som gått snett under den korta tid han stått längst fram i partiet.
Det går naturligtvis redan nu att rada upp ett antal ”affärer” och tillkortakommanden som spelat in. Slarviga resonemang och utspel vars skuggsidor hann ikapp honom, och som kom allt snabbare i takt med att media kunde urskilja ett mönster i misstagen.
Ibland har dessa små och stora katastrofer beskrivits som en konsekvens av att han inte har haft riktig kontroll på sig själv, att han är en glad och debattglad gamäng som tror sig kunna klara alla upptänkliga svårigheter med en fräck formulering och en snygg metafor.
Något kanske det ligger däri. Men inte allt.
Att bara knyta misslyckandet som partiledare till hans personliga egenskaper vore att göra det alldeles för lätt för sig.
Tro inte att Håkan Juholt är dum eller mindre vetande, att han bara är en slarver i för stor kostym och väl yvig mustasch.
Han visste vad han gjorde.
De som slängde in hans namn i leken när alla andra friare förklarats för gröna, för blå, för röda eller för grå visste också vad de gjorde. De som slutligen ledde honom fram till kongressaltaret och gifte bort honom med partiet var medvetna om vem de valde.
Ända in i slutet bars han av bilden av det eniga partiets hängivenhet. ”Jag sökte inte uppdraget, jag blev erbjuden det. Med stor tacksamhet och ödmjukhet accepterade jag.”
Sa han innan han försvann bakom den röda rosen som utgjorde fond för hans sista partiledarframträdande.
Problemet var bara att partiet inte stod enigt bakom honom.
Han var en kompromisskandidat. Inte drömprinsen.
När marken började svaja under honom sprack illusionen om det eniga partiet. Och när slutet närmade sig kom de som internt kämpat för andra kandidater, och de som helt enkelt inte gillade hans stil, att bryta mot enhetskulturens första bud: Man sa som det var.
Och man gjorde det på ett sätt som uteslöt en fortsättning.
Att öppet ställa ultimatum, som Västmanlands och Örebros partidistrikt gjorde, gjorde skilsmässa till enda utväg.
Därför tog det slut. Idag är rörelsen så långt i från en Happy Happy-separation som det går. Förr eller senare kommer partiet att lyfta blicken och gå vidare, ännu en erfarenhet rikare. Men inte ännu.
En sak är uppenbar. Det kommer att ställa hårda frågor om hur nästa relation mellan parti och ledare ska inledas.
Håkan Juholt valdes i det fördolda, bakom maktkampens stängda dörrar. Men han slutade i det öppna, i ett köpcentrum i Oskarshamn. Han tog farväl på ett snyggt sätt.
Det blev ett slut som i sig kan bli början till en större öppenhet.
En ny chans till något nytt. Igen.
