Mikael Hermansson

Därför är partierna fåordiga om målet

Människosyn och samhällssyn hänger samman. Våra politiska partier är tydliga med detta. Men det är svårare att få klara besked om vad allt syftar till – vad som är målet.

Mikael Hermansson
Indians relax by the sea shore at sunset in Mumbai, India, Friday, Jan. 6, 2012.(AP Photo/Rajanish Kakade)
Foto:
Indians relax by the sea shore at sunset in Mumbai, India, Friday, Jan. 6, 2012.(AP Photo/Rajanish Kakade)

Alla partier uppstod i ett syfte, att driva samhället i en riktning som tilltalade en grupp människor som ansåg sig ha något gemensamt. Dagspolitik och framtidsvisioner gick hand i hand.

Oavsett om slagordet för dagen handlade om ett öre mer för mjölken eller åtta timmars arbetsdag, fanns det hos partierna och deras medlemmar en vision om en tid då den politiska kampen skulle kunna upphöra.

Tillsammans fungerade det korta och det långa perspektivet mobiliserande. Ty ”? inget är för människan så svårt att uthärda som ett liv utan uppgifter och mål”, som filosofen Blaise Pascal uttryckte det redan på 1600-talet.

Idag finns det inget partisom talar om den egna existensen annat än i termer av rädsla för fyraprocentsspärren. De dagsaktuella uppgifterna dominerar partiernas liv och kommunikation med såväl medlemmar som väljare så till den milda grad att det långsiktiga målet inte hamnar längre bort än nästa val.

Syftet med verksamheten är att i första hand ta makten, behålla makten och inte tvingas kompromissa bort allt för stora delar av sin politik. I andra hand att få så många mandat som möjligt i de olika beslutande församlingarna, eftersom partistöd utgår i relation till storlek.

Partiernas mål handlar idag mer om ekorrhjul än om målgång.

Och detta oavsett om det står socialistisk, liberal eller konservativ på den ideologiska innehållsförteckningen.

Likafullt lever drömmarna.Målen hägrar, om än i det tysta. Man måste leta länge innan man i Vänsterpartiets program hittar den för socialister så klassiska devisen ”Det klasslösa samhället”. Letar man i Socialdemokraternas dyker det upp i omskrivna termer, och beskrivs som ”? ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, könssegregation eller etniska klyftor”.

Likheten är slående. Båda partierna delar rotsystem, men redan 1917 ympades vänstergrenen in i det kommunistiska trädet. Ett träd som efter ett kort europeiskt 1900-tal helt enkelt vissnade och dog, även om kommunismen delvis lyckades leva kvar i Vänsterpartiets inre.

Socialdemokratin blev revisionistisk och lärde sig av den gamla högern att använda det tyska folkhemsbegreppet som målet för ett samhälle som inte känner av varken styvbarn eller kelgrisar.

Idag är det Sverigedemokraterna som tagit över folkhemsmyten och återfört den till dess ursprungliga hemvist. Skillnaden mellan Jimmies och Per Albins folkhem är att den senares byggde på välfärdssystem och social ingenjörskonst, medan SD-ledarens bygger på kulturell samhörighet och svenskarnas ”nedärvda essens”.

Individens frihet återfinnsi alla partiers målbilder. Men likafullt går skiljelinjen mellan blocken just här. Folkpartiet säger uttryckligen att man ”? avvisar alla idéer om ett slutgiltigt idealtillstånd som politikens mål. Ett samhälle av fria medborgare kommer ständigt att erbjuda överraskningar och nya utvecklingsmöjligheter.”

Centerpartiet och Kristdemokraterna skriver gärna under på den beskrivningen, om än med egna ord. Liksom även Moderaterna, som dock genomgår en period av politisk marknadsanpassning, och därför talar i enklare termer: ”Det ska alltid spela större roll vart man är på väg än varifrån man kommer”.

Vilket betyder ? vadå?

Visst kan man göraen Karin Boye och skriva att ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Men man måste förr eller senare ändå ställa frågan vart utopierna tog vägen. Miljöpartiet är det enda partiet som talar om ”? samhällen som lever i fredlig samexistens, verkar i jämlikt samarbete och där människor, djur och natur respekteras.”

Det gröna målet liknar just utopins paradisiska tillstånd där människor, lejon och lamm vilar sida vid sida.

Kanske är det därför alla talar så tyst om målen idag – att det helt enkelt riskerar att låta för banalt, för högtravande eller rentav för flummigt?