Mikael Hermansson, politisk kommentator

Hermansson: "Livet kan inte mätas på börsen"

Mikael Hermansson, politisk kommentator Artikeln publicerades

Det verkar inte finnas några gränser för finansoron i världen just nu.

Allt faller, brakar samman. Inte ens den största och varmaste famn kan krama liv och värme i alla frusna mäklare och frustrerade riksbankschefer.

Fredagens internationella börsfall sändes direkt i morgon-tv. Störst underhållningsvärde hade brittiska Sky News som sände direkt från ett börsgolv i London Docklands. Svetten rann nerför den annars så strikte pengamarknadsreporterns ansikte. En börsmäklare som stod lutad över en rad skärmar skrek hela tiden fram nya siffror.

Ibland möttes deras blickar. Stora ögon, ibland uppspärrade. Lätt flackande blickar, tvivlande.

Tysta skrik genom rummet och ut i etern. Vad är det som händer?

Något senare kom telegrammen om att Volvos och Saabs amerikanska huvudägare stod i begrepp att förklara sig bankrutta. Onsdagens Volvovarsel ställde Västsverige inför fullbordat faktum. Nu fanns risken att allt kunde ta slut.

Var detta den sista av dagar? Det stora slutet?

Att bli kvar i mediebruset, med radions, datorns och tv:s alla nyhetskanaler på, har sina risker. Man kan nämligen bli blind för vardagslivets egna konjunkturer och missa vad som är väsentligt om man hela tiden spanar efter allt mörkare moln.

Även om läget är allvarligt så består världen. Hoppet – inte oron – har en förmåga att släppa in ljus i det svartaste sinnelag.

Kanske var det Roland Anderssons hoppfulla ”Vi klarar det här” från i onsdags som hängde kvar i luften bland de sista höstlöven, eftersom lugnet på Allégatan inte alls motsvarade oron i media.

Ingen stod och skrek utanför banken. Ingen kastade sig från taken.

Allt var? som vanligt.

Det finns ingen anledning att inte ta finanskrisen på allvar. Och blir det en total härdsmälta i världsekonomin så kommer det att märkas kraftigt i vardagen. Men det rådande stämningsläget på gatan säger något annat, nämligen att livet går vidare.

Läget just nu är ju ändå gans-ka hoppfullt.

Arbetslösheten är fortfarande rekordlåg, det finns gott om jobb, och efterfrågan inom vissa branscher liknar en kraftig överhettning. Är du gymnasielärare, lastbilschaufför, förskollärare, rörmokare eller verkstadsmekaniker så är du bara att gratulera till en lysande arbetsmarknad.

Långtidsarbetslösheten sjunker och antalet varsel som nu kommer är ändå bara en nysning jämfört med krisåren i början av 90-talet då 250.000 industrijobb försvann på sex månader!

Prognoser om minskade skatteintäkter till Sjuhärads kommuner ställer till det. Men i de allra flesta fallen, inte minst i Borås, är det fortfarande överskott i ekonomin.

Kanske är det så att de som bäst och mest sansat kan bedöma läget idag är de som inte skriker sig hesa över att börsen sjunker och räntan svajar. De som med Martin Luther planterar sina äppelträd oavsett vad som väntar i morgon.

Det kommer att födas barn i dag, i morgon och alla dagar framgent. Pojkar som bråkar i sandlådan kommer snart att krama varandra och springa vidare med ett ”Strunt i det” som enda reaktion på ögonblickets osämja. På måndag får en man besked om att knölen i armhålan inte är en tumör och på tisdag kommer en gammal dam att lugnt somna in för att aldrig vakna mer.

Några förlorar jobbet, andra drar en vinstlott.

Ty sådant är livet och sådan är vardagen. Livet är alldeles för stort för att kunna mätas i punkter upp eller punkter ner på marknadsskärmarna.

När kramade du senast en börsmäklare?