Jageby öppnar upp de inre rummen

– Här är mina vänner.

Vi är i skrivarlyan där Pelle Jageby har väggen täckt av foton. Här hänger Sven Wollter, Stig Dagerman och August Strindberg. Mamma och pappa. Och många andra.

Föräldrarna är borta sedan länge. Men pappan finns med i en av de egenskrivna sångerna på skivan. "Hej pappa!" heter den och har sin bakgrund i en upplevelse som Pelle Jageby hade när han var på väg till en spelning i Hillared.

– Det var en otroligt vacker höstdag med hög himmel och gula och röda träd. Pappa var med och spelade ibland för att vi skulle hinna umgås och prata och nu åkte jag förbi hans hemtrakter. Jag tog upp telefonen... Men så kom jag på att jag inte kunde ringa honom.

Så det blev en sång istället. Den samsas med tio andra spår på "Sånger från mina inre rum". En skiva som spänner över flera genrer.

– Det är lite spretigt, men jag ville ha det så.

På en annan av sångerna, Mikael Wiehes "Ska nya röster sjunga", som Pelle Jageby framförde på sin mammas begravning sjunger 90-åriga släktingen Elly Persson.

– Hon har just gjort sin skivdebut tillsammans med mig.

Gitarrer, dragspel och banjo under skrivarlyans snedtak. I vardagsrummet ett turkost skåp och ett lila piano. Där de svarta tangenterna är röda.

Musik har han "alltid" skrivit. Vid bordet mellan skåpet och pianot delar han ett gammalt minne av hur den kan beröra.

Platsen är en långvårdsavdelning på Skene lasarett där Pelle Jageby spelade för personer med demenssjukdom. En gammal låt fick en viktig funktion.

– Plötsligt blir ansiktsuttrycket mänskligt, man ser ett levande ansikte. Hennes läppar börjar röra sig. När sången är slut går hon tillbaka, säger han samtidigt som han böjer sig fram över bordet där vi sitter och sedan lutar sig tillbaka i stolen.

Just det tycker han är musikens styrka.

– Den hittar in utan att behöva förklaras. Det är så fint att kunna röra vid människor. Vi spelar så många olika roller, men plötsligt är vi nakna människor. Precis som en tavla. Man lägger sitt eget liv i det.

Tillsammans med vännen Bennie Åkerfeldt har han musik- och berättargruppen Som sagt. Tillsammans har de gjort mer än 400 föreställningar av "Resandeblod" i Sverige och Norge. En föreställning som berättar om resandefolkets historia i Sverige såväl som Bennies egen resa.

– Vi har rest 2,5 varv runt jorden för att komma till våra spelningar.

De träffades av en tillfällighet vid en föreställning på Örbygården. Året var 2008.

– Jag tyckte att musiken och det talade ordet stämde så bra ihop. Han ville ha med en musiker och så blev det jag. Jag har lärt mig mycket om svensk historia som jag inte kände till. Och lärt känna Bennie, vi har blivit väldigt goda vänner.

På painonotstället står en bok med Håkan Hellström-låtar. De två har spelat tillsammans en gång. Vid en konsert till minne av en mobbad kille från Lerum. Som tog sitt liv.

Håkan Hellström tillägnade killen sitt album "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått".

– Många gånger kan det vrida om huvudet med så enorma framgångar. Men han är en så mysig person, säger Pelle Jageby och berättar hur de "lekte" fram låtarnas arrangemang tillsammans.

Vad är det som driver dig?

– Det är en sådan förmån att ha fått förmågan att uttrycka sig. Kanske inte bara inför sig själv, utan även för andra. Och det finns ju bekräftelse i det också. När jag tänker tillbaka på livet har det varit så mycket roliga grejer.

Är bekräftelse viktigt för dig?

– Nej, jag behöver inte jättemycket bekräftelse. Jag tror att jag är ganska trygg i mig själv. Men det är ju någon form av bekräftelse när människor applåderar.