Lena Kvist

Makode Lindes tårta blir en skildring av rasismen

Lena Kvist Artikeln publicerades

Jag är glad att Lena Adelsson Liljeroth tog tårtspaden i handen och skar.
Bilden var förstås vidrig.
Men Makode Lindes vrålande tårta är inte ett rasistiskt spektakel – den är skickligt utförd politisk konst.

Kulturminister Lena Adelsson Liljeroth kunde ha lagt ner tårtspaden och gått därifrån när hon såg den svarta kvinnotorson med blottat könsorgan. Då hade hon nog anklagats för att vara konservativ och fientlig mot modern konst.
I stället skar hon i tårtan.
– Aaaaaaah, vrålade den.
Kulturministern matade den svartmålade konstnären Makode Linde – som låg under bordet och skrek – med tårta och skrattade.
Det gör inte henne till rasist, även om hon är delaktig i att skapa en scen som känns rasistisk för betraktare. Makode Linde är till synes den enda i lokalen som inte är vit.
Kvinnotårtan är en rasistisk schablon. Men Makode Lindes konstverk är inte rasistiskt, utan ett konstverk som diskuterar rasism. Den mest omedelbara tanken går till könsstympning, men diskussionen är djupare än så.
Samtidigt kan jag förstå att Afrosvenskarnas riksförbund, som krvät kulturminsterns avgång, reagerar negativt. Adelsson Liljeroth och de andra vita ser så hemska ut runt tårtan. Som kannibaler.
Makode Linde är en 30-årig stockholmare, hittills rätt okänd, men den som kollar upp honom ser att han arbetat med frågor om rasism och postkolonialism sedan 2004. Serien heter Afromantics.
Den som tror att hudfärg och ursprung inte har någon betydelse i Sverige 2012 kan leka med tanken att Makode Linde varit Kalles Kaviar-blond. Genast känns verket ännu mer osmakligt, väl? Och på samma sätt blir vi olika bemötta beroende på hur vi ser ut, varje dag. Jag har svårt att tänka mig att det finns särskilt många situationer där man har fördel av afrikanskt påbrå.
Det goda syftet är inte allt. Formen är viktig. Lek med tanken att Makode Linde i stället målat en tavla av, låt säga, en superhjälteaktig afrikansk tjej med texten ”Könsstympning är fel” och kommit med den till Moderna Museet. Inga tevekameror, ingen debatt, va? Men tårtan var genial i sin brutala enkelhet och sitt skickliga användande av vidriga schabloner.
Precis som tidigare Anna Odell med fejkpsykosen och Pål Hollender med Buy bye beauty har Makode Linde lyckats skapa politisk samtidskonst med hög konstnärlig integritet. Den får mig och många andra att må dåligt – men den är angelägen.
Nu har vi pratat om tårtan och om konsten tillräckligt länge. Det är dags att gå vidare. Jag hoppas att vi kan göra det genom att prata om viktiga frågor, som vad hudfärg har för betydelse i dag.

***

Neva Books öppnar en filial i caféet på Abecita konstmuseum. Hurra! Neva är en fin liten fotobokhandel som hittills funnits i Rimforsa och i Berlin. De har en webbshop också.
Här kommer tre svenska fotobokstips:
* Hannah Modigh:Hillbilly Heroin, Honey. Om amerikaner som lever väldigt långt ifrån ”The American Dream”
* Linda Forsell:Life’s a Blast. Livet på Gazaremsan skildrat i förrädiskt mjuka, romantiska färger.
* Pieter ten Hoopen:Stockholm. Kanske den sorgligaste Stockholmsskildringen någonsin. Destillerad ensamhet.