Lena Kvist

Gapar efter för mycket

Lena Kvist Artikeln publicerades

Syskonskap är inte precis det mest utforskade samtida svenska litterära temat. Det finns förstås undantag, till exempel Susanne Axmachers fina debutroman Näckrosbarnen som kom häromåret. Nu i höst kommer både Helena von Zweigbergk och Maria Sveland med romaner om syskon.

Maria Svelands nya roman Systrar och bröder är en ganska vinglig historia, även om den har sina poänger.

Mest är Sveland känd som röststark och viktig feministisk debattör. Hennes debutroman och kärnfamiljsmassaker Bitterfittan blev ett stort genombrott när den kom 2007 och följdes av den mörka flicklivsskildringen Att springa.

Med Systrar och bröder fortsätter hon att utforska familjen.

Maria Sveland är ingen särskilt skarp stilist, men hon är en skicklig, läsartillvänd berättare. Även när jag tycker att hon gör dåliga val vad det gäller språket och karaktärernas utveckling vill jag läsa vidare och få veta hur det går.

Syskonen som läsaren får följa genom Systrar och bröder heter Nora, Hedda och Per. Hon har alltså gett dem namn efter Ibsenfigurer (Nora i Ett dockhem, Hedda Gabler och Peer Gynt). Jag antar att hon gillar Ibsen och gissar att hon vill ”sätta problem under debatt”, precis som han gjorde med sina dramer.

Vad är det då för problem hon vill debattera? Missbruk och livslögner, kärnfamiljen och samhällets förväntningar på kvinnor och män. Idéinnehållet i Maria Svelands böcker har blivit mer och mer dolt för varje bok och ligger under ytan den här gången.

Nora, Hedda och Per växer upp i en ganska vanlig, delvis fungerande och delvis dysfunktionell familj, i ett radhus i Norrköping. Nora är den ansvarsfulla storasystern, Hedda det konstnärliga mellanbarnet och Per den älskade och ansvarslöse lillebrodern. Den kärleksfulla mamman dör i cancer när barnen är i sena tonåren. Pappan Göran är en frånvarande slarver, senare blir han gravt alkoholiserad förtidspensionär.

I romanens nu är barnen vuxna och kämpar med sina olika neuroser. I tillbakablickar får vi veta mer om deras barndom och familjeliv. Barndomsögonblicken är fint berättade, särskilt i relationerna mellan syskonen får texten liv.

Störst problem har jag med sista tredjedelen av boken, när Sveland vill tröcka in hur mycket intrig som helst utan att riktigt orka stanna till och gestalta. När pappa Göran överraskande ska åka till Transsylvanien blir det bara en sak för mycket.

Maria Sveland rör sig i samma litterära kvarter som till exempel Helena von Zweigbergk, Katarina Wennstam eller det nya namnet Annamaria Jansson. Vi talar om är relationsutforskande, sympatisk, identifikationsnära litteratur som absolut kan funka i hängmattan men ändå vill något mer än ren underhållning. Det är en viktig genre i ett land där den stora läsarmassan annars mest gillar deckare.

Men Systrar och bröder gapar över för mycket och lyckas inte riktigt ge liv åt sina karaktärer. Samtidigt ger den mersmak – sättet Maria Sveland skriver om barndomen visar att hon har mer att ge.

I nästa bok skulle jag vilja se henne visa det. Gärna parat med det mörka Joyce Carol Oates-stuket hon visade prov på Att springa. Då tror jag att det kan bli mycket bra.

Lena Kvist