Cecilia Wikström: Stå upp mot hatet
I mitt arbete som Europaparlamentariker gör jag mitt bästa för att försöka förbättra vardagen för EU:s över 500 miljoner medborgare. Ibland är det komplicerade frågor att sätta sig in i och då måste jag väga samman många olika faktorer; ideologi, medborgarnas åsikter, vetenskaplig fakta och, framförallt, mina egna värderingar. Som politiker måste man också tåla att ens idéer ifrågasätts och kritiseras. Allt detta är självklara och viktiga delar av uppdraget i demokratins tjänst.
För att jag som politiker ska kunna utföra mitt arbete behöver jag vara tillgänglig för att möta de människor jag representerar. Dessa möten är ofta en positiv energiinjektion, som inte bara ökar människors tillit för demokratiska processer, utan också förser mig med nya perspektiv och idéer. Men med tillgängligheten kommer också en utsatthet. Vi tål att bli granskade, men få av oss politiker har, eller vill ha, livvakter som skyddar oss mot hot och våld, trots att vi förväntas delta vid offentliga sammanhang där vem som helst kan dyka upp.
SKL genomförde 2016 en enkätundersökning för att ta reda på hur det systematiska arbetet mot hat, hot och våld ser ut i kommuner, regioner och landsting. 47 procent, alltså närmare hälften, av de tillfrågade säkerhetssamordnarna i landet, uppgav att förtroendevalda i deras kommun, region och landsting har utsatts för hat, hot eller våld de senaste 1,5 åren.
Att samhällsklimatet ter sig allt hårdare har lett till att många förtroendevalda väljer att censurera sig själva eller, i värsta fall, till och med lämna sina uppdrag, eftersom de känt en så pass stor oro kring sin egen säkerhet. Många väljer att aldrig ens söka sig till den politiska världen, trots att de hade kunnat bidra med mycket gott till samhällsutvecklingen.
När medborgare och politiker skräms till tystnad är demokratin i fara. Konsekvenserna av att normalisera olika former av hot mot förtroendevalda skapar ett politikerförakt som i sin värsta form leder till fruktansvärda våldsbrott. Det får aldrig bli allmänt accepterat att förtroendevalda ska utsättas för denna utsatthet och risk för våld.
I Sverige minns vi morden på Olof Palme 1986 och Anna Lindh 2003, båda överfölls på allmän plats i centrala Stockholm. I EU minns vi mordet på den brittiska parlamentsledamoten Jo Cox 2016, som knivskars till döds på väg ut från ett bibliotek och mordet på den polske borgmästaren Pawel Adamowicz, som mördades då han talade vid en vid en insamling för sjukhusutrustning i Gdansk den 13 januari i år.
Gemensamt för dem alla var att de verkade för det som de trodde på. De stod upp för ett fritt och öppet samhälle och de litade på sina medmänniskor. Fler förtroendevalda får inte gå deras öde till mötes.
Vi har alla ett gemensamt ansvar för att försäkra att hatet aldrig besegrar oss. Det offentliga samtalet har blivit allt hårdare och jag önskar inget högre än att det åter normaliseras, så att samtal och debatter bidrar till en positiv samhällsutveckling.
