Wikström: Så bör EU:s nya asylsystem byggas upp

Ledare ,
Foto:

På tisdag, på den internationella flyktingdagen, finns det anledning att reflektera över de senaste årens flyktingvåg till Europa, med de stora saker vi åstadkommit och de utmaningar som ligger framför oss.

Artikeln publicerades 17 juni 2017.

De krig och konflikter som ligger bakom att många människor i dag flyr har tyvärr inte ändrats nämnvärt. Syrien är fortfarande ett inferno av oljefatsbomber och elände för den civila befolkningen, liksom det varit de senaste sex åren.

Fler människor än någonsin är på flykt i världen. De flesta blir internflyktingar eller flyr till grannländerna, men en del tar sig hela vägen till EU.

Sverige har de senaste två åren tagit ett stort ansvar för att dessa flyende ska ha en säker hemvist. Vi har, till skillnad från många andra länder i EU, tagit emot dessa människor och stått upp för våra humanistiska värderingar. Detta ska vi vara stolta över. Samtidigt vet vi att det är en väldigt stor utmaning att under ett kort tidsspann ta emot så många människor i Sverige.

Integrationsarbetet handlar inte bara om att erbjuda en säker hemvist, det ställer också höga krav på anpassning för den enskilde flyktingen till vårt svenska samhälle. För Sveriges del handlar det om att förespråka och lära ut de lagar och värderingar som gör oss till ett frihetligt och jämställt land.

På europeisk nivå måste vi trappa upp det gemensamma arbetet för att få till ett system som fungerar på lång sikt. I Europaparlamentet leder jag revideringen av Dublinförordningen, som avgör vilket land som är ansvarigt för att handlägga en flyktings asylansökan. I mitt arbete med att få till ett helt nytt europeiskt asylsystem föreslår jag:

x Att medlemsländer med yttre gränser tar sitt ansvar, både för att registrera de flyktingar som anländer och för att skydda och upprätthålla EU:s yttre gränser.

x Att personer som behöver internationellt skydd får detta mycket snabbare än i dag, medan de som inte har rätt till asyl återsänds till sina hemländer snabbt och under värdiga former.

x Att alla asylsökande har incitament att registrera sig omedelbart vid ankomsten till första EU-land.

x Att asylsökande ska kunna lita på att deras ansökningar handläggs juridiskt korrekt och likadant i alla medlemsländer, men att de inte har rätt att välja i vilket medlemsland de ska ansöka om asyl.

För att en rättvis fördelning ska kunna komma till stånd föreslår jag en fördelningsnyckel som baseras på folkmängd och BNP. När ett land sedan tagit sin andel asylsökande fördelas övriga ut över de andra medlemsländerna. För Grekland, som ofta är det första ankomstlandet i EU för flyktingar, hade detta inneburit att man hade behövt ta emot 14 000 asylsökande, inte en miljon.

Hittills har visegradländerna, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen, vägrat att ta emot flyktingar, framför allt inte om de har en annan tro än den kristna. Dessa länder har en historia av mycket liten invandring och skiljer sig på så sätt från övriga Väst- och Nordeuropa. Detta kan dock inte vara ett argument för att inte erbjuda flyktingar en rättssäker asylprövning i enlighet med internationell lag.

EU kommissionen har nyligen inlett så kallade överträdelseärenden mot Polen, Ungern och Tjeckien för att de hittills vägrat delta i omfördelningen av asylsökande från Italien och Grekland. Det bör dock bli möjligt för EU-kommissionen att snabbare införa kännbara sanktioner mot länder som inte följer den gemensamma asylpolitiken, exempelvis genom att hålla inne pengar från EU:s regional- och investeringsfonder, om ett medlemsland inte tar sin del av ansvaret.

Det återstår fortfarande mycket förhandlingsarbete innan vi kan nå fram till en överenskommelse. Men jag gör mitt yttersta för att ena de politiska grupperna i Europaparlamentet kring en position där delat ansvar och fullständig medverkan på lika villkor från alla medlemsländers sida blir verklighet, och därmed kan visa vad verklig europeisk solidaritet innebär.