Weidmo Uvell: Mina pojkar ska inte behöva känna skuld över vad andra pojkar gör

Ledare ,

Utan någon empirisk forskning som stödjer detta gissar jag ändå att det var länge sedan vi pratade så mycket kön, hudfärg och etnicitet som vi gör just nu. Saker som är medfödda och som vi inte kan göra något åt står återigen i fokus.

Artikeln publicerades 27 juli 2015.

I någon missriktad omtanke att värna personer görs de istället till grupper där ingen individ längre syns. Det som gör varje människa unik – deras intellekt, humor, sociala begåvning, egenheter – suddas bort med det kollektiva radergummit tills det enda som återstår är det som inte går att sudda bort. Kön, etnicitet, hudfärg. När vi borde sträva efter färgblindhet avkrävs vi alla istället det motsatta.

Och den allmänna slagpåsen är de vita männen. En verbal spottkopp där inget problem är för litet eller stort att skylla på. Allra värst är de vita heterosexuella medelålders männen. De är inte längre subjekt utan objektifieringens sista utpost.

Så långt har det gått att till och med partiledare tycker att detta är okej. Att prata om människor som objekt, där vad de har mellan benen och färgen på deras hud är det relevanta. Det är denna vita identitetslösa manliga massa som orsakar världssvält, bostadsbrist, klimatförändringar. De är egoistiska, dumma åsnor. Våldsamma. De är roten till allt ont. Det finns till och med en av statliga bidrag finansierad organisation som har detta som enda affärsidé att objektifiera människor och sätta dem i små boxar med etiketterna "vit", "svart", "trans", "cis" etc. Sedan kallar de sin uppsättning boxar för mångfald och säljer denna logistiska övning tillbaka till de som betalat den från början – skattebetalarna. Eller rättare sagt, boxen "vit" och "vit man" är papperskorgarna. Där läggs de som sorterats ut på förhand. Man måste ändå applådera Rättviseförmedlingen för denna geniala ekonomiska struktur att låta de som betalat från början betala en gång till.

Gränserna har flyttats. Vi har nu sagt att det är okej att göra så här. Det är därför unga popartister kan säga saker som att "jag hatar män" och få folks applåder. Det är inte längre förbehållet rabiata militanta feminister i små subkulturer och obskyra internetforum. Det har blivit allmänt. Något man kan slänga ur sig och få beröm.

Jag är mamma till två små pojkar. Två vita, kanske heterosexuella, framtida män. Medelålders också. Jag är gift med en vit heterosexuell medelålders man.

Och jag vill nu bara skrika: nu räcker det! Ser ni inte hur sinnessjukt det här är?

Mina små pojkar har inte och kommer aldrig någonsin ha något ansvar över vad andra individer med snopp gör eller har gjort. Det finns ingen arvsynd, inget kollektivt ansvar. Jag vill inte ha det här samhället som håller på att formas. Där mina små pojkar, som har de där ljusa fjunen i nacken och som är så mjuka, så varma, som är så söta när de sover, bara genom att ha råkat födas som pojkar av samhället betraktas som offentliga slagpåsar. Mänskliga skampålar.

Det skrivs krönikor av män att de skäms över att vara män. Det har gått så långt att män själva tar på sig ansvar och skam över sin könstillhörighet. Det här gör mig både orolig, ledsen och förbannad.

Är det detta jag ska lära mina små pojkar? Att de ska skämmas? Över att de råkar ha snopp? Är det skam och skuld vi vill att de bär med sig genom livet? Skuld över att andra med snopp beter sig illa? Vilken skam och skuld ska jag själv känna är det tänkt, jag som fött dem och fostrat dem?

Jag ställer inte upp på det här. Nu räcker det.