Vitryssland mot en ny vår?

Finns det ett Vitryssland efter Aleksandr Lukasjenko? Svaret är givetvis ja, även om tanken är svår att föreställa sig.

Ledare

Sedan landet lösgjorde sig från Sovjetunionen 1991 har det vitryska styret kommit att bli synonymt med Lukasjenko. I december 2010 omvaldes han för en fjärde presidentperiod. Men förändringar kan komma snabbt och oväntat.

Sovjetunionens sammanbrott är det kanske främsta exemplet på detta. Protesterna i samband med det vitryska valet för drygt ett år sedan var de största hittills. Bilden på sönderslagna oppositionspolitiker spreds över världen.

Vitryssland är enstat med en massiv, repressiv säkerhetsapparat, men ledarskiktet är satt under ordentligt tryck. För en tid sedan kallade EU-länderna hem sina ambassadörer. Tidigare har både EU och USA fryst personliga tillgångar för president Lukasjenko och 160 ledande personer vilka inte heller får visum till EU. Den vitryska statens möjligheter att låna pengar utomlands är begränsad och det är förenat med höga räntekostnader.

Avrättningarna av Vladislav Kovoljov och Dmitrij Konovalov har blivit ytterligare en börda för regimen. De båda unga männen dömdes, utan annan bevisning än sina erkännanden, till döden för bombdådet i Minsks tunnelbana för knappt ett år sedan. Istället för den uppslutning kring dödsstraffet och mot en yttre fiende som regimen hade hoppats på har avrättningen och den summariska rättegången ökat misstron.

De flesta vitryssar ser inte Kovoljov och Konovalov som terrorister utan som offer för regimen.

I Vitrysslands EU-anslutnagrannländer Lettland, Litauen och Polen förbereder man ett scenario där Europas sista diktatur med nästan 10 miljoner invånare kollapsar. Ett sådant perspektiv utgör en viktig tankeväckare. Varför är det så otänkbart att den arabiska våren sprider sig till Europas sista diktatur? Och om så sker, vilken är vår beredskap för det? Det är inte bara i arabvärlden som regimer kan falla och ge upphov till våldsamma konflikter och flyktingströmmar.

Det är längre mellanStockholm och Luleå än det är mellan Stockholm och den vitryska gränsen (87 mil). Utrikesminister Carl Bildts engagemang i vitryssarnas rätt till mänskliga fri- och rättigheter är föredömligt. Men fler svenska politiker och organisationer borde trycka på för att vitryssarna ska få ta del av det som vi tar för givet.

Vitryssland tillhör vårt närområde. Den förtryckta men spirande oppositionen behöver allt stöd den kan få.

Ledarredaktionen