Vilket parti vinner batongkampen?
Nyligen gjorde Socialdemokraterna i Eskilstuna ett inspel i debatten om tiggeriet. Partiet vill göra detta tillståndspliktigt, och ett av skälen till varför det skulle vara ett bra förslag är att det, enligt kommunalrådet Jimmy Jansson, skulle ge polisen en ”ingång för att nå tiggarna”.
Den förklaringen utesluter inte andra, som att Moderaterna och Sverigedemokraterna redan har lagt förslag om att förbjuda tiggeriet rakt av.
Motsvarande budgivning pågår också när det gäller att skärpa asyl- och flyktingpolitiken. Regeringen har lagt ett förslag som avser att ge en viss grupp ensamkommande unga flyktingar som drabbats av långa handläggningstider, och som därmed kommit att prövas som vuxna, en möjlighet att stanna i landet trots att de tidigare har fått avslag. Tre Allianspartier plus SD säger nej och Centerpartiet tvekar. Samtidigt har Moderaterna fört fram förslag om att införa ett tak för asylinvandringen och har tidigare deklarerat att asylrätten ska på sikt avskaffas för att ett renodlat kvotsystem ska kunna införas.
Hur ska S toppa detta?
Statsvetaren och S-debattören Stigbjörn Ljunggren skrev nyligen i en debattartikel i Aftonbladet att regeringens amnestiliknande förslag för de ensamkommande snarare än god vilja och ambitionen att rätta till ett byråkratiskt övergrepp ”uppfattats som ett tecken på att regeringen inte orkar stänga dörren för fler flyktingar …”. Det kanske mest fascinerande med Ljunggrens uppfattning är att han menar att det är just nu som valet avgörs, och att det avgörande i sammanhanget är huruvida statsminister Stefan Löfven förmår att välja en hårdare linje i alla känsliga frågor samtidigt: ”Om socialdemokraterna inte lyckas övertyga väljarna om att de förstått budskapet om att minska antalet migranter – och se till att tiggarna skickas hem – så kommer de att förlora.”
Allt handlar naturligtvis inte om det politiska spelet. Det finns en verklighet att förhålla sig till som är tillräckligt besvärlig att komma tillrätta med. Alla ska ha rätt att be om hjälp men tiggeriet som det utvecklat sig är sannerligen ingen rättighet värt att till varje pris försvara. På samma sätt är de senaste decenniernas oförmåga och – faktiskt – ovilja att skapa förutsättningar för en bättre integration än dagens synnerligen bristfälliga, ett bestående problem som hittills inte fullt ut och i alla avseenden tas på största allvar.
Men i valrörelsen är det omöjligt att blunda för att partierna positionerar sig i förhållande till varandra. S och LO har utsett M och SD till sina huvudfiender i valet. Men den markeringen kan inte dölja att S och M snarare har det mesta gemensamt i det att båda partier har förlorat väljare till SD. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur den många gånger helt nödvändiga skärpningen av politiken formuleras och paketeras.
Under måndagen slog M batongen i bordet och lanserade sitt senaste förslag: utvisa fler utlänningar som begår brott. I dag krävs ett straffvärde på minst ett års fängelse för att utvisning ska kunna ingå i straffet. Partiet vill sänka den gränsen till sex månader.
I sak är det inget fel att se över tidsgränsen för utvisning. Av M:s egna beräkningar framgår att omkring hälften av de cirka 1000 utlänningar som i dag sitter i svenska fängelser för ett brott som gett dem sex månader eller mer, är medborgare i andra EU-länder. Ett sådant förslag kan därför genomföras utan att det skulle leda till situationer där Sverige skulle komma farligt nära att tumma på de mänskliga rättigheterna. Inte heller är det feltänkt att ge tullen utökade befogenheter att ”stoppa och genomsöka fordon samt kvarhålla personer som påträffats med misstänkt stöldgods” eller för den delen att utöka samordningen med polisen och kustbevakningen för att bekämpa internationella stöldligor.
Men en hel del talar likafullt för att M:s utspel, alldeles oavsett de egna meriterna, utgår från att partiet förväntar sig att S kommer att göra ett liknande. Spelet har bara börjat.
