Vilket av Borås ansikten bor du i?

Ledare Artikeln publicerades
Borås. Staden vid Viskan. Staden med ett Janusansikte, den delade staden där livsförutsättningarna allt mer skiljer sig åt. Om detta är det färska Välfärdsbokslutet tydligt.
Foto:
Plötsligt tränar killar i åttan i Borås klart mindre på fritiden, enligt välfärdsbokslutet.
Foto:
En av många olika tabeller i Borås stads färska välfärdsbokslut för 2016: Graden av tillit – att lita på andra människor – sjunker i Borås, särskilt i gruppen "arbetare".
Foto:

Borås blir allt mer ett sorts Janusansikte, en dubbelnatur. Människor i samma kommun som geografiskt lever tätt men mentalt, kulturellt och materiellt allt mer separerat. Vad kan, vad bör, vad ska kommunen göra åt det?

Utvecklingen är inte ny men färska dokumentet ”Välfärdsbokslut 2016” ger inblickar i de skilda världar som ryms i staden vid Viskan som 14 februari annonserade att den passerat 110 000 invånare.

Mot slutet av året förväntas politikerna debattera bokslutet och fatta beslut om en ”åtgärdsplan”. Det finns något vackert och nästan rörande i ambitionen; trots komplexiteten, trots att kommunen inte äger alla verktygen, trots att det handlar om människor som kommer från skilda håll och som väljer sina egna vägar och att folkhemmet flyttat in på museum, lever idén om att politiken kan och bör jämna ut, hålla samman.

I tider när myndigheter anlitar pr-byråer och anställer kommunikatörer för att bygga önskad bild mot omvärlden blir de osminkade skildringarna inifrån, som till exempel Stadsrevisionens rapporter, Skolinspektionens granskningar och – som här – ”välfärdsbokslutet” desto viktigare. Det är också bra att kommunens ledande politiker, Ulf Olsson (S), själv undertecknat de inledningsrader som sätter fingret just på Borås Janusansikte. Efter att först ha konstaterat att ”hälsan i befolkningen blir allt bättre” följer allvaret: ”Den utmaning vi står inför är de hälsoskillnader som finns mellan olika befolkningsgrupper och att dessa skillnader ökar. Personer med låg utbildning har en sämre hälsa och ofta också sämre levnadsvanor. Barn som växer upp i familjer med svag ekonomi ges inte samma förutsättningar för en bra utveckling och ett gott liv. Skillnader i hälsa och uppväxtvillkor riskerar att skapa minskad tillit och gemenskap i samhället och ökar risken för ohälsa.”

Precis där behöver politiken, i Borås och i riksdagen, stanna upp, fundera och agera. Skola. Arbete. Tillit. Skola. Arbete. Tillit. Skola. Arbete. Tillit.

Begreppet tillit diskuteras flitigt numera. Forskare tycker sig se hur denna guldreserv börjat sjunka. Vad som bygger ”tillit” är synnerligen komplext, men i grunden handlar det om i vilken grad vi litar på varandra. Allt blir så mycket lättare då, och nu noterar välfärdsbokslutet att tilliten utvecklas sämre i Borås än i riket som helhet både bland män och kvinnor. 30 procent av männen och 33 procent av kvinnorna i kommunen säger sig sakna tillit till andra.

Rapporten noterar att ”de som känner tillit till andra är också mer intresserade av att delta i sociala aktiviteter, vilket kan bidra till en bättre hälsa. Tillit är också en förutsättning för att känna sig trygg.”

Experterna som granskat data från folkhälsomyndigheten och läst enkätsvar tycker sig se att kategorin ”arbetare” börjat sticka ut i tillitsfrågan och skriver: ”Förmågan att kunna lita på andra verkar ha ett samband med socioekonomisk status. Arbetare rapporterar i högre grad att de har svårt att lita på andra jämfört med lägre, mellan och högre tjänstemän. Andelen arbetare som har svårt att lita på andra ökar också något över tid, vilket inte är fallet i övriga grupper.”

Varför känner ”arbetare” i Borås numera lägre grad av tillit? Spelar de psykologiska faktorer som ligger bakom att Sverigedemokraterna numera är största parti bland manliga LO-medlemmar in även här? Arbetslösheten bland ”arbetare” i Borås är sedan länge mycket låg, men alla krav och upplevda faror som kommer med globaliseringen spelar säkert en roll.

Alldeles oavsett förklaringsmodeller är det bra att välfärdsbokslutet för 2016 klänger sig fast just här, vid den sviktande tilliten. Den behöver alla boråsare fundera över, alla kan, i stort och smått, bidra till att hjälpa eller stjälpa. Politikerna i Stadshuset kan besluta om att ändra mycket – men inte detta.

Bokslutet innehåller mängder av tabeller om allt från hur mycket grönsaker vi äter och var det skolkas mest till hur försörjningsstöd – socialbidrag – fördelar sig mellan olika stadsdelar. Kanske blir just den senare listan (siffrorna gäller år 2014) mer än någon annan ett uttryck för staden med Janusansiktet. Kanske förvånar den just ingen:

0,9 procent av invånarna över 20 år i Dalsjöfors fick ekonomiskt bistånd från kommunen, i Fristad 0,7 procent och allra lägst andel i Sandhult med 0.4 procent. Jämför de talen med Brämhult, där Hässleholmen och Hulta ingår, med 8,6 procent, och Norrby med 6,4 procent. I statistiken ingår även introduktionsersättning för flyktingar, men ändå: Vi talar om en skillnad på multipel 21 mellan högst och lägst - i samma kommun.

Tabellen över hur förvärvsarbete blir också närmast den omvända. Högst andel ”förvärvsaktiva” fanns i Dalsjöfors, Sandhult och Fristad med runt 90 procent och Brämhult, Norrby och Sjöbo låg lägst med drygt 75 procent.

Inte minst blir detta synligt bland barnen och få förvånas väl över bokslutets formulering: ”En betydligt större andel av barnen med utländsk bakgrund lever i ekonomiskt utsatta hushåll, än barn med svensk bakgrund.”

Vad som däremot borde förvåna är hur politiken – lokalt och nationellt – så länge tillåtit så många trampa runt så länge försörjda av systemet utan att bli upptagna i detsamma.

Så mycket av välfärden och hälsan tar sin början i skolan och här har välfärdsbokslutet massor att berätta. Som att andelen elever i årskurs 8 som känner sig trygga i skolan minskar över tid, framför allt bland flickorna. Lägst andel trygga elever i åttan fanns i Göta och Fristad med 64 respektive 67 procent. Högst andel såg Viskafors med 90 procent.

Larmen om hur fritiden försvinner in i mobilen och ökad vikt bland barn får också ett uttryck: Bland unga ”minskar andelen som tränar ofta på sin fritid, både bland årskurs 8 och årskurs 1 på gymnasiet och det är fortsatt en lägre andel flickor än pojkar”.

På senare år har staten allt mer efterlyst mer kunskap om vad som händer e f t e r skolåren och begreppet Neets – Not in education, employment or training – formades i Storbritannien. Här kallar myndigheterna den Uvas, 20-25-åringar som varken arbetar eller studerar. 2014 hade Borås 985 sådana "Uvas". De har inte inskrivna på arbetsförmedlingen eller anmälda som studerande. Det motsvarar en femtedel av hela åldersgruppen i Borås.

Några av dem var säkert föräldralediga, några reste kanske jorden runt. När SCB studerat Uvas nationellt framgick att en tredjedel endast hade gått grundskola och för 15 procent av dem saknades helt information om utbildning. Om denna grupp vet Borås stad sannolikt för lite. Hur skarpt kan kommunen gå fram för att hjälpa var och en att helt stå på egna ben?

Vad medger ”den svenska modellen"? Vad k r ä v e r ”den svenska modellen”?