Amanda Broberg: Vi kallar dem barn av utsatthet
Enligt den kartläggning som VeckoRevyn genomfört har det förekommit hela 106 anmälningar bara de senaste fyra åren om sexuellt utnyttjande, våldtäkter och övergrepp på HVB-hem i Sverige. Dessa anmälningar omfattar 133 unga offer. Trots att det rapporterats om en rad enskilda fall, så visar VeckoRevyns kartläggning en omfattande helhet, som det inte går att blunda för.
Antalet HVB-hem, vars syfte är att behandla och vårda allt från missbrukare till barn med olika diagnoser, har växt lavinartat de senaste åren.
Till stor del på grund av att de många ensamkommande som Sverige tagit emot. Barn och unga är den mest värnlösa gruppen i samhället – och har därmed störst potential att drabbas av utsatthet och övergrepp. Deras beroende av någon som tar ansvar för dem gör att de löper större risk att utelämnas om en sådan person sviker, eller inte finns.
Men i dag dag har barns utsatthet, eller för den delen grupper vars utsatthet är socioekonomisk, fått stå tillbaka till förmån för identitetspolitikens kategorisering av vilka som försakas av samhället. Den bygger ofta på minoriteter – och missar därmed sociala parametrar.
Barnets bästa behandlas dock fortfarande som en samhällelig, rentav global princip som hela FN:s barnkonvention vilar på. Men i verkligheten så tenderar garanten för barnets bästa vara barnens familjer och föräldrar. Och det får olika utfall.
För vad händer med de barn vars föräldrar inte är närvarande, eller inte vill ta ansvar?
I Sverige förväntas då en välfärdsstat ingripa när civilsamhällets grundsten – familjen – brister i sitt ansvar. HVB-hem och fosterfamiljer är exempel på sådan verksamhet. Tyvärr är det, som den mörka rapporten från HVB-hemmen visar, inte ovanligt att också dessa miljöer sviker. Eller att samhället inte fångar upp dessa unga alls.
1968 kom filmen “Dom kallar oss mods” ut. Den skildrar Kenta och Stoffe, två tonåringar som lever i samhällets utkant, med ett förakt mot de knegarsamhälle som de anser att vuxenvärlden inordnat sig i. Båda kom från familjer med alkoholiserade föräldrar men hade lämnat hemmet och bodde nu i trappuppgångar och rivningskåkar.
Kenta och Stoffe var inte ensamma. Det var många ungdomar som vid den tiden, i början på det galna kvartsseklet, rymde hemifrån från utsatta miljöer för att leva ett dagdrivarliv där missbruk och utsatthet kantade tillvaron.
Detta är bara ett av många exempel på unga som fallit mellan stolarna. Detta har skett i alla tider, för i alla tider har det funnits föräldrar som kapitulerat inför att ta hand om och fostra sina barn, och likaså har det funnits en välfärdsstat som förväntas ingripa men gör det tafatt, eller i fallet med HVB-hemmen, med fruktansvärda resultat.
Även om Kenta och Stoffes livsstil förkläddes i politiska motiv, så blev de i slutändan mer offer än rebeller. I dag hamnar vår tids utsatta ungdomar på HVB-hem där många blir offer för övergrepp, inte sällan med personalen som förövare. Inställningen till dessa ensamkommande, och ansvaret för dessa hem är också i högsta grad politisk.
Precis som att politik kan födda social utsatthet, som nu när migrationspolitiken skapat en nedsatt förmåga att ta hand om de vi tagit emot.
Att vissa barn blir undantag för principen om barnets bästa är inte förutbestämt, utan ett resultat av sociala omständigheter. Kanske hade debatten just därför mått bättre av att tala mer om vanskliga miljöer, som de på många HVB-hem visat sig vara, eller källarlokalerna där Kenta och Stoffe kunde missbruka, istället för arv och identitet.
I synnerhet när dessa miljöer, oavsett om det är gatan barnen förpassas till eller institutionerna där de utsätts, faller under politikens ansvar. Det innebär också att de trasiga människoöden som produceras där i slutändan är ett politiskt misslyckande.
Men det är människor, och inte politiken, som ska leva med det.
