Vi gläds åt Koreasamtalen, men det gör även världens skurkstater

Ledare. Artikeln publicerades
TV-bilden som väcker hopp och oro på samma gång. I maj ska Nordkoreas Kim Jong-Un och USA:s Donald Trump mötas för att hålla samtal om bland annat kärnvapen.
Foto: Eugene Hoshiko
TV-bilden som väcker hopp och oro på samma gång. I maj ska Nordkoreas Kim Jong-Un och USA:s Donald Trump mötas för att hålla samtal om bland annat kärnvapen.

Alla vinner på att relationen mellan USA och Nordkorea blir mer normal. Men budskapet till världens skurkstater och diktatorer kan mycket väl bli att det inte lönar sig att nedrusta.

 

Tidigare i veckan kom glädjande rapporter från det tvådagarsmöte som förhandlare från Sydkorea haft med Nordkoreas diktator Kim Jong-Un i Pyongyang. Nordkorea säger sig nu vara berett att samtala med USA och att förhandla om att skrota sina kärnvapen. Under samtalen lovar att upphöra med sina kärnvapentester och att avbryta sitt robotprogram. Dessutom har det slutna landets ledare släppt kravet på att de militärövningar som USA och Sydkorea ska hålla i april ska ställas in.

Redan dessa besked kan bara betraktas som uttryck för en lika hastig som historisk omsvängning. Nyss lovade Kim Jong-Un att lägga USA i aska och ruiner, nu gör han helt om och ställer ut löften om en ny era av solskenspolitik. Och som om detta inte räckte för att slå omvärlden med häpnad, kom under under torsdagen beskedet att Kim Jong-Un har sagt sig vara villig att snarast möta USA:s president Donald Trump för samtal.

Inspirerad av det amerikanska statsbesöket 1972, skrev tonsättaren John Adams en opera med titeln ”Nixon in China”. Nu är det således dags för en uppföljare. Men med tanke på den politiska disharmoni som råder mellan länderna ifråga, och är det tveksamt om det verkligen kan bli ljuv musik av ”Trump in North Korea”? Rimligen kommer den resan inte att äga rum. Inte heller lär Jong-Un vilja spela golf på presidentens sommarresidens Mar-e-Largo i Florida.

De båda, som tävlat i att förolämpa varandra med öknamn, lär nog träffas på neutral mark. Men bilden av huvudrollsinnehavarna måste oavsett vilket omvärderas.

Det är knappast troligt att Donald Trump på något substantiellt sätt har bidragit till de diplomatiska ansträngningarna, medan alla mått och steg från nordkoreansk sida har Kim Jong-Un som början, mitten och slut. Klarar Trump över huvud taget av att ta regi i det läget, vilket nog måste sägas vara ett absolut krav. Lyckas den insatsen, och om detta plötsliga nordkoreanska töväder verkligen består och i förlängningen leder till ett fredsavtal mellan nord och syd, och förhoppningsvis till ett tillstånd av något som liknar mer normala förbindelser mellan USA och Nordkorea, är det ett gott betyg till de inblandade.

Men mötet är allt annat än riskfritt. I förlängningen finns det såväl politiska som strategiska risker att beakta. Jenny Town, biträdande chef för USA-Koreainstitutet vid Johns Hopkinsuniversitetet i Baltimore, konstaterade i The Guardian att nyheten om mötet mellan de två ”kom som en chock, men mest för att Trump gick med på det”. Town menar att mötet kommer att leda till att den redan impopuläre presidenten kommer att dra på sig mer missnöje. Jeffrey Lewis, som är chef för nedrustningsstudier vid Middlebury Institute of International Studies tillförde i samma tidning ytterligare en aspekt till varför det nordkoreanska initiativet kan bli ett problem för Trump: ”Det är en otrolig framgång för Kim. Budskapet är att Saddam och Gaddafi nedrustade, och nu är de döda. Kim, däremot, avslutade sitt kärnvapenprogram när det var färdigt. Då får han ett toppmöte med USA:s president”.

Hur kommer den inkonsekvensen som Lewis sätter fingret på att uppfattas av mullorna i Iran, av talibanerna i Afghanistan, av de auktoritära despoterna i flera av det forna Sovjetimperiets skurkstater?

Vi har mycket att glädjas åt och hoppas på inför att Trump och Un ska mötas. Men det är viktigt att inse att det finns andra som också gläds, och som i den bästa av världar inte skulle ha någon som helst anledning att göra det.