Vi får ett endagarsförsvar

Ledare Artikeln publicerades
Efter tio dagars intensivt slutförhandlande kom sex av riksdagens partier på fredagen överens om ett nytt försvarsbeslut. Men risken är stor att det som ÖB kallat ett enveckasförsvar snarare bör kallas ett endagarsförsvar, de extra anslagen som försvarsminister Peter Hultqvist nu går till riksdagen med når inte ens upp till ÖB:s äskade grundnivå för att klara 2009 års försvarsbeslut. Här viskar han med Moderaternas Hans Wallmark.
Foto:Henrik Montgomery / TT
Efter tio dagars intensivt slutförhandlande kom sex av riksdagens partier på fredagen överens om ett nytt försvarsbeslut. Men risken är stor att det som ÖB kallat ett enveckasförsvar snarare bör kallas ett endagarsförsvar, de extra anslagen som försvarsminister Peter Hultqvist nu går till riksdagen med når inte ens upp till ÖB:s äskade grundnivå för att klara 2009 års försvarsbeslut. Här viskar han med Moderaternas Hans Wallmark.

I ett avseende har ett antal regeringar av alla färger lyckats bra med försvaret. Man har lyckats nedmontera förmågan att värna våra gränser och vårt nationella oberoende till nära nog noll.

De TV-tittare som valde att se Dokument inifråns program ”Vad hände med försvaret?” i SVT under torsdagskvällen kunde med egna ögon se att så är fallet.

Gång på gång har landets militära förmåga halverats och halverats. I dag finns det inte ens ett enveckasförsvar att luta oss mot. Vi talar snarare om ett endagarsförsvar.

Det kan vara bra att ha detta i minnet när nyheten om att det nu finns en försvarsuppgörelse mellan sex av åtta riksdagspartier på plats. Det är utifrån detta närmast försvarslösa läge som denna ska värderas. Det är således inte fråga om någon rejäl upprustning som partierna är överens om, utan en smärre justering uppåt utifrån ett läge där försvarsförmågan länge varit i det närmaste obefintlig.

”Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016-2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret”, skriver de sex partiernas representanter redan i förordet.

Sedan listar man det som pengarna förväntas räcka till:

X Förbättrad krigsduglighet i krigsförbanden genom övning.

X Ytterligare en motoriserad skyttebataljon.

X En lätt bataljon görs luftburen.

X Fordonsburet granatkastarsystem.

X Stridsgrupp med stridsvagnar och infanteri på Gotland

X Två äldre korvetter moderniseras.

X Mer mera.

Det låter bra. Det låter som det händer något. Det låter som partierna tar försvaret på allvar.

Men så var det ju det där med utgångspunkten. Alla dessa ”ökningar” är ju relativa.

Detta räcker knappast för att, som de sex partierna skriver, ”skapa ett modernt totalförsvar för att kunna hantera de utmaningar och hot som följer av det förändrade säkerhetspolitiska läget.

Det som är bra i överenskommelsen är att klarspråket finns om hoten. Det är Ryssland som tornar upp bakom skrivningen om det förändrade säkerhetspolitiska läget”.

Men är det då verkligen rimligt att agera som de sex partierna har gjort och komma överens om en nivå som i allt väsentligt är alldeles för låg för att ”försvaret med sina resurser (ska) kunna möta ett väpnat angrepp”?

Tillåt oss att tvivla.

Det här är för lite, för sent och oförsvarligt inlindat i alldeles för mycket politiskt sockervadd. Stridspiloten och försvarsbloggaren Wiseman – Carl Bergqvist – uttrycker sig rakare i sin kommentar till Expressen: ”Jag tycker det är en olycklig signal till omvärlden avseende våra egna försvarsambitioner med tanke på att man sagt att det ska vara minst fyra miljarder per år för att avhjälpa de allvarligaste bristerna - alltså inte att höja förmågan utan att avhjälpa de allvarligaste bristerna i det förra försvarsbeslutet”.

Det är bra att partierna är överens. Men det hade varit bättre om de hade tagit sina egna ord på större allvar. Nu har man i många avseenden kompromissat bort möjligheten att ta ett längre steg och agera för snabbare förändring till ett läge där försvaret verkligen hade varit att räkna med.

Det hade varit bra om inte försvaret bara hade tre artilleripjäser, inte saknade ubåtsjaktsförmåga med helikopter eller förmåga att strida i vinterklimat.

Det är bra att upprusta korvetter, men det hade varit ännu bättre om det funnits pengar till att utrusta de mest moderna med luftvärn.

Det är bra att satsa på militär närvaro på Gotland. Men det hade också varit bra om det hade funnits en påtaglig militär närvaro i landets andra stad och Sverige största exporthamn.

Det är bra att man är överens om en säkerhetspolitisk utredning – även om man nyss redan har genomfört en – men det hade varit bättre om framför allt Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet insett allvaret och vågat tala klarspråk om behovet av att Sverige tar de avgörande stegen närmare Nato.

Nu ska detta utredas – igen. Och även om försvarsminister Peter Hultqvist försökte blanda bort korten genom att säga att det är alla Sveriges internationella förbindelser som ska vara föremål för utredningen, så är det bara en, säger e n, som kan bidra till vår försvarsförmåga.

Signalen till omvärlden blir i bästa fall halvhjärtad, i sämsta fall så svag att den inte ens uppfattas av vare sig vän eller fiende.