Mikael Hermansson: Vi borde vara vana vid Trump, men detta …
Vid det här laget borde vi vara vana. Ännu en gång framträdde USA:s 45:e president i all sin ömklighet; han klädde helt enkelt av sig själv.
I den politiska opinionsbildningens namn är det mesta möjligt. Men en ideologisk och politisk kris kan inte utan vidare omtolkas till en humanitär med mindre än att den som ger sig i kast med detta trolleritrick äger den trovärdighet som krävs, eller har förmågan att dupera sin omgivning. Trump saknar båda dessa förutsättningar.
Vem kan lita på att världens mäktigaste man vet vad han gör och vad han talar om, när han utan att blinka motiverar sin älskade mur – ”a big, beautiful wall” – med att den ska byggas av omtanke om de flyktingar som han vill stänga ute? Tidigare har det ju låtit annorlunda. De som söker sig en framtid i USA har han beskrivit som brottslingar, mördare och parasiter. På Trumps order har barn separerats från sina föräldrar och satts i burar. Dessutom gjorde han stor sak av att denna mur skulle betalas av Mexico, inte amerikanska skattebetalare.
De bipolära dragen gjorde sig påminda när han ena stunden kunde tala om en ”humanitär kris” bara för att i nästa vända och påstå att ”narkotika, terrorister och brottslingar flödar över gränsen”. På vilket sätt denna hantering, som pågått i decennier och rentav sekel, skulle vara kopplad till dagens flyktingar berörde han inte. Men som New York Times har kunnat visa, bygger Trumps retorik på annat än sanning och fakta. Antalet flyktingar som tagit vägen via Mexico har gradvis minskat de senaste två decennierna. På samma sätt kommer det mesta av det heroin som missbrukare i USA behöver, in i landet via de stora kommersiella hamnarna. Denna verksamhet är så omfattande att mänskliga ”mulåsnor” inte fungerar för att hålla uppe trafiken. Trumps egen utrikesdepartement har dessutom avvisat hans påståenden om att terrorister tar sig in i landet via den södra gränsen.
När Trump sedan talade om att det som ägde rum vid gränsen var ”en hjärtats och själens kris”, låg det nära till hands att undra om han riktigt förstod vad orden betydde. Det är mot den bakgrunden som talet till nationen på bästa sändningstid säger mer om honom själv och om hans politiska prioriteringar. De ord han använder vittnar emot honom, de slutsatser han drar motsägs av hur verkligheten är beskaffad.
Han vill ha en ”deal” men agerar på ett sätt som gör att den han vill komma överens med inte för ett ögonblick kan lita på honom. Att Demokraternas ledare i kongressen, Nancy Pelosi, efteråt talade om att Trump hade ”onda avsikter” ligger i sakens natur. Men den här gången kunde hon och kollegan Chuck Schumer göra det mot den omedelbara bakgrunden av ett nyss avslutat tal.
Fixeringen vid flyktingarna och vid mur-fetishen skymmer det verkligt allvarliga, att den amerikanska statsapparaten till stor del står stilla. Att Republikanernas ledare i kongressen än så länge vägrar att kringgå presidentens veto, och inte vill lägga fram ett förslag från Demokraternas sida som skulle göra det möjligt att besluta om budgeten myndighet för myndighet, kan snart komma att ändras. Det finns ett omfattande tryck mot republikanska kongressledamöter att se till att staten fungerar som den ska. Dessutom lutar opinionen åt att det amerikanska folket överlag ser Trump som ansvarig för budgetkrisen.
En kompromiss kan kanske komma att bli den slutliga lösningen. Men den skulle inte förändra det uppenbara, att USA:s 45:e president inte agerar med landets intressen för sina ögon.
För Donald Trump ser bara en sak klart framför sig – ”a big, beautiful wall”.
