Mikael Hermansson: Vem vill inte att olyckorna ska bli färre?
2016 antog regeringen en nollvision mot dödsolyckor på jobbet. Den ingick i vad som kallades för en ”nationell arbetsmiljöstrategi” vars syfte var att förebygga arbetsplatsolyckor. Men det räcker med att läsa den statistik som Arbetsmiljöverket publicerat för att inse att denna inte har hjälpt:
2016 – 45 döda.
2017 – 45 döda.
2018 – 55 döda.
2019 – hittills tolv döda.
I det läget är det knappast förvånande att bilden av sex ministrar lovar krafttag mot dödsolyckor i första hand väcker frågor om huruvida det inte var just det som ingick i grundtanken med att ta fram nollvisionen.
Och om det som nu ska ske i denna kraftsamling är att ”lyfta upp det viktiga arbetet mot dödsolyckor och tillsammans arbeta för att förhindra ytterligare dödsfall” eller ”synliggöra och arbeta för att bryta den negativa trenden” så blir ju följdfrågan ganska given: Om detta sker först nu, vad har då de ansvariga ministrarna ägnat sig åt under de tre år som nollvisionen varit i bruk?
Krafttag mot dödsolyckor på jobbet är naturligtvis välkomna. Det är bra att Ylva Johansson, Per Bolund, Anders Ygeman, Jennie Nilsson, Tomas Eneroth och Ibrahim Baylan träffas och pratar om saken, som under måndagseftermiddagens träff med myndigheter och arbetsmarknadens parter. Det råder ingen konflikt om målet. Medlen kan givetvis variera, och det är värt att pröva alla vägar till bättre säkerhet på jobbet. Vem vill inte att jobbet inte ska vara en dödsfara?
Men det kräver mer av alla inblandade än att prata och att anta visioner. Det är här som nästa steg måste tas, att alla inblandade blir mer konkreta om vad som krävs för att nå målet.
De som oftast råkar mest illa ut är de som arbetar på och längs vägarna. Det är inte givet att det går att med teknisk utveckling eller mer utbildning nå det önskade målet. Det kan också handla om att fatta beslut som gör den omgivande trafikens ansvar större. Generella hastighetsbegränsningar, kameraövervakning, radikalt skärpta straff för den som inte tar vederbörlig hänsyn vid passage och så vidare. Det går inte att blunda för att om målet är noll döda kommer konsekvenserna av den goda ambitionen att bli långtgående.
Råder de nollvision måste det finnas praktiska redskap för att förverkliga den. Att ”kraftsamla” måste innebära mer än att bara posera på bild och att använda ord som ”lyfta upp” och ”synliggöra”.
