Annons

Västra Balkans väg går åt rätt håll

Gärna hårda krav på de sex länderna på västra Balkan. Men lika hårda krav måste riktas mot bland andra medlemsländerna Polen och Ungern, som allt mer tycks fjärma sig från EU:s absoluta grundkrav.
Ledare • Publicerad 9 februari 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
EU-flaggorna stryks släta i Serbien. Landet kommer allt närmare ett medlemskap.
EU-flaggorna stryks släta i Serbien. Landet kommer allt närmare ett medlemskap.Foto: Darko Vojinovic

Tisdagens besked om att sex länder på Västra Balkan kan hoppas på EU-medlemskap i framtiden är i dagsläget i allt väsentligt välkommet. Huruvida Serbien och Montenegro verkligen kan hoppas på att kunna ansluta sig redan 2025 är en fråga som dessa länders medborgare själva måste svara på. Finns motivationen att göra alla de uppoffringar och förändringar som är nödvändiga?

EU:s utrikeschef Federica Mogherini formulerade sig artigt men relevant om hur unionen uppfattar Balkanstaternas ambitioner: ”Vi ser många reformer i regionen, med en beslutsamhet som säger oss att folken på Balkan och ledarna på Balkan har gjort sitt val: att leda sina länder in i EU, var och en i sin egen takt”.

Annons

Detta om ”var och en i sin egen takt” är en viktig reservation; EU-anpassningen varierar stort mellan länderna. Bosnien-Hercegovina och Kosovo befinner sig fortfarande inte i ett sådant läge att länderna ens kan kalla sig för ansökarland. Det återstår stora juridiska och ekonomiska förändringar av landet innan det kan bli fråga om ytterligare statusuppdatering.

För Makedonien och för Albanien är läget ljusare, trots grekiskt motstånd. De båda är kandidatländer men har ännu inte fått börja förhandla.

Serbien och Montenegro står längst fram i kön och förhandlingar pågår. Men det finns en konflikt som först måste redas ut och därefter biläggas fullt ut. Serbien måste först som sist och utan minsta reservation fullt ut erkänna Kosovo.

EU:s Balkanstrategi har även det goda med sig att den innebär att unionen ska bistå alla länder, alltså inte bara de som har fått kandidatstatus och redan förhandlar, utan även de som står längre bort. Det är ett viktigt vägval som ska tas på stort allvar och som måste omfattas av mer än läpparnas bekännelse av EU:s regeringschefer. Ty beskedet till de sex länderna på Västra Balkan har också udden riktad inåt, mot dagens medlemsländer. Kommer Ungern, Tjeckien, Slovakien och inte minst Polen – de så kallade Visegradländerna – verkligen att vilja ta sitt historiska ansvar?

Minnet är kort. Men Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien befann sig inte för så värst många år sedan i samma situation som de sex som nu omfattas av Balkanstrategin. Livet bakom järnridån medförde nationellt armod, rättslöshet och politisk repression. När muren föll och Sovjetimperiet rasade samman var dessa länders frihetslängtande medborgare angelägna om att så snabbt som möjligt komma i den demokratiska välståndsgemenskap som väst, Nato och EU representerade.

Idag är de dock i varierande grad på väg att fjärma sig från EU-samarbetet i sig, men också från den demokratisyn och den rätts- och statsuppfattning som unionen är grundad på.

Att EU överväger att tillämpa fördragets så kallade ”atombomb” – artikel sju i Lissabonfördraget – mot Polen innebär att landet kan komma att förlora sin rösträtt. Det lagförslag som landets regering har lagt fram, och som ger politikerna möjlighet att styra utnämningar av domare inom rättsväsendet, utgör ett brott med EU:s demokratiska principer. EU-parlamentet röstade redan i maj 2017 för att artikel sju skulle tillämpas efter att den nationalkonservativa regeringen infört asyllagar som utgjorde ”kraftiga inskränkningar i demokratin”. Föga förvånande röstade EU-parlamentets två svenska SD-ledamöter emot den markeringen.

Betoningen av EU:s ansvar för att de länder som vill bli medlemmar ska ges förutsättningar att vandra hela vägen i rätt riktning är välkommen. Samtidigt måste EU ytterligare skärpa tonen mot de de medlemmar som väljer att vandra i motsatt riktning.

De polska och de ungerska folken får vackert ta på sig uppgiften att hjälpa landets regeringar att vända om.

Annons
Annons
Annons
Annons