Mathias Bred: Varför försökte inte V utesluta Ohly?

Ledare Artikeln publicerades
Lars Ohly lämnar Vänsterpartiet.
Foto: HENRIK MONTGOMERY
Lars Ohly lämnar Vänsterpartiet.

Varken politiker eller partier verkar ha hunnit anpassa sig till den nya situationen som metoo skapat.

Lars Ohly lämnar Vänsterpartiet i vad som ser ut att vara ett försök att ta tillbaka initiativet i konflikten med den nuvarande partiledningen, men också rädda sin egen heder.

I en debattartikel på SVT Opinion beskriver Ohly hur han behandlats dåligt av partiet sedan han i samband med metoo-kampanjen i höstas anklagas för olämpligt beteende på en fest vid ett partiarrangemang i Malmö.

Polisanmälan som då gjordes av en kvinnlig partimedlem lades ned efter en dag. Ohly var snabb med att medge sakförhållandena och bad om ursäkt, men partiet har tydligen inte tyckt att det räckt, utan förbjöd honom att närvara vid framtida partiarrangemang. Enligt partiets pressmeddelande temporärt för att ”värna den utsatta kvinnan”.

Utestängningen följer inte några officiella regler. Ohly har inte utretts för uteslutning, utan i hemlighet meddelats sin lott. I sin artikel berättar Ohly att han frågat en biträdande partisekreterare om han inte behandlades som i Sovjetunionen. Kommentaren blir lite humoristisk för den som känner partiets historia. Ohly har heller knappast valt liknelsen på måfå. Han vill att sättet partiet agerat mot honom uppmärksammas maximalt.

Som utomstående är det svårt att veta vem som har mest rätt eller fel. Men man kan notera kraften i metoo-rörelsen – och hur den ruckar på normala rättssäkerhetsprinciper. Lars Ohly har varit en politiker med ovanligt mycket teflon också för den nivå han verkat på. Det har blåst om honom många gånger. Men under metoo-kampanjen fungerande inte teflonet längre.

Politik är som bekant en förtroendebransch. Vänsterpartiet klarar lika lite som något annat parti av att ha kända företrädare som förknippas med metoo-avslöjandena. Men sättet att hantera ärendet väcker knappast förtroende. Sovjetliknelsen känns inte som helt tagen ur luften. Och vi minns hur fult man försökt göra sig av med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Det renhåriga hade varit att driva ett uteslutningsärende enligt stadgarna. Varför gjorde partiet inte det?

Det korrekta sättet att hantera den här typen av beskyllningar måste vara öppenhet. Den som anklagas måste självklart få chans att försvara sig. Antingen finns det skäl för ett parti att utesluta en företrädare, eller så bör man nog försvara denne mot dem som står för anklagelserna. Att göra en halvhjärtad intern utredning och hoppas att frågan försvinner från medias dagordning verkar inte längre fungera.

Ett annat illustrativt exempel är talmannen Urban Ahlin (S). Gamla beskyllningar som aldrig lett till någon rättslig påföljd kommer efter metoo nu åter upp i ljuset. En tidigare presschef har gått ut och sagt att det råder en tystnadskultur inom Socialdemokraterna.

Det är en öppen fråga om framtiden kommer att betrakta metoo som en i huvudsak nödvändig städning i svensk politik, eller om perioden kommer att ses som en häxjakt där normala rättsprinciper sattes ur spel.