Ledare: Löfven står i en klass för sig – varför bluffar han?

Ortsdatering Artikeln publicerades
Foto:
Inte heller i partiledardebatten i riksdagen under onsdagen klarade Stefan Löfven (S) av att helt och fullt hålla sig till sanningen.

Det kunde ha blivit en bra, spännande och viktig debatt om hur Sverige förändras just nu. Men så blev det inte – den här gången heller. Ansvaret för detta vilar tungt på dem som skriver Stefan Löfvens repliker.

Stefan Löfven kan säkert ha egenskaper som gör honom lämplig i rollen som partiordförande för Socialdemokraterna. Men när han i riksdagens partiledardebatt säger att han ”inte är ekonom” men samtidigt avfärdar att det rådde kris och extrem lågkonjunktur under åtminstone sex av de åtta år som landet hade en borgerlig regering, då blundar han för verkligheten.

När han dessutom hävdar att han kan göra så eftersom – ordagrant citerat – ”jag är en enkel svetsare, men jag kan läsa”, visar han upp ett beteende som knappast gör honom trovärdig som statsminister.

Varje partidebatt får sin dramaturgiska profil. Samtalsklimatet kan vara gott, hetsigt eller som i riksdagen under onsdagen en blandad kompott av det genomtänkta och det som snabbt glöms bort. Det kan också präglas, som i onsdags, av en enastående oförmåga att lyssna, vilket i sin tur leder till en akut ovilja att svara på frågor. När en part på förhand har låst fast sig vid att följa ett antal i förväg formulerade och säkert fokusgrupptestade talepunkter, då blir debatten allt annat än spontan eller spännande.

Här stod Stefan Löfven i en klass för sig. Klarar inte Socialdemokraternas partiordförande av att argumentera för sin politik på annat sätt?

Man behöver inte vara moderat för att hålla med debutanten i partiledardebatten Ulf Kristersson, om att Stefan Löfven håller sig med en ”oseriös argumentation”. Det räcker så väl med att verkligheten och forskningen står på den nytillträdde moderatledarens sida i den kritiken.

Så sent som i söndags påstod Löfven i SVT:s Agendas partiledardebatt att en miljon svenskar skulle få sänkt lön om Alliansen i riksdagen får igenom förslaget om inträdesjobb. Han hävdade dessutom att ”forskningen” visade detta, vilket inte stämmer. Per Skedinger, professor och arbetsmarknadsforskare vid LInnéuniversitetet i Växjö, avfärdar påståendet i ett uttalande till SVT med att de resultat som Löfven hänvisade till är ”inte relevanta för särskilt skapade nya jobb på den svenska arbetsmarknaden. Spridningseffekterna till löner på andra jobb är inte självklara och de lönerna kan till och med öka om de nya jobben innebär avlastningsfunktioner som gör redan anställda mer produktiva. För säkra slutsatser måste man göra studier på svenska data”.

När Löfven sedan påstod att hans regering gjort det lättare för polisen att sätta upp övervakningskameror ”glömde” han att regeringen förbereder en lag som tvärtom gör det svårare att kameraövervaka.

I onsdagens debatt var det dags igen. Då hävdade Stefan Löfven att Alliansen förberedde skattesänkningar på 100 miljarder kronor. Men en granskning av de fyra borgerliga partiernas budgetförslag leder snarare till den slutsatsen att de omfattar skattesänkningar för 2018 med motsvarande 30 miljarder.

Varför gör landets statsminister på det här viset när han debatterar? Varför måste han ideligen bluffa?

Nog borde väl även en ”enkel svetsare” inse att han i rollen som statsminister förväntas agera på ett för det politiska klimatet mer ansvarskännande sätt i debatten.

Foto:
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M), Centerpartiets ledare Annie Lööf (C), Liberalernas partiledare Jan Björklund (L) och statsminister Stefan Löfven (S) under partiledardebatten i riksdagen i Stockholm.

Det finns skäl att tro att det är talarstolens lockelse och debattforumet som sådant som av och till får politiker att förenkla på ett förgripligt sätt. Det kan naturligtvis tyckas vara aningen underligt att då välkomna att politiker har enskilda överläggningar där tonen kan bli en annan. Eller rättare sagt, där allvaret kan få ta större plats än i debatten. Under onsdagen håller sju av åtta riksdagspartier överläggningar om eventuell lagskärpning när det gäller nazistiska organisationers rörelsefrihet. Att Sverigedemokraterna inte är med i dessa samtal ter sig naturligt och rimligt med tanke på partiets historia men även i förhållande till den oförblommerade främlingsfientlighet och rasism som enskilda ledande företrädare av och till ger uttryck för.

Under onsdagens partiledardebatt tog Ulf Kristersson upp frågan om en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken. Det formulerades som en inbjudan till Socialdemokraterna om att se till att ”tiden för tvära kast måste vara slut”. I det har Kristersson rätt även om det måste finnas utrymme för att agera och reagera med större snabbhet än under hösten 2015. Dessutom måste ”EU-regeln” om att Sverige inte ska agera på egen hand gälla utan undantag. Sveriges linje kan inte avvika från EU:s. Asyl ska prövas individuellt och den som får nej på sin asylansökan måste lämna landet.

Det kan knappast vara för tidigt för breda överläggningar om hur de stora migrationsvågorna ska mötas på ett bättre sätt än idag.