Ledare 2009-03-23 | Uppdaterad 2009-03-23
Replik. Katarina Larssons ledare är ofta träffsäkra och jag läser dem med stor behållning, men denna gång har något blivit allvarligt fel.
Artikeln (22/3) rör den politiska debatten om privata vårdgivare i äldrevården, där Larsson förfäktar de privata initiativen. Jag har ingenting emot privata vårdgivare, tvärtom tror jag att de kan utgöra de alternativ som vårdsektorn så väl behöver, inte minst i vården av äldre. Men oavsett vårdformen kan vårdtagare inte jämställas med kunder.
Människor i behov av vård kännetecknas av en mer eller mindre utpräglad sårbarhet som inte finns hos en kund. En människa i lidande kan inte välja vårdande som en kund kan välja och vraka mellan olika varor, t.ex. om man vill ha gröna eller röda äpplen.
Den kund som går in på ICA eller Coop behöver aldrig öppna upp sina kläder och släppa affärspersonalen inpå huden. En kund behöver inte visa upp sitt inre liv för affärsbiträdet, behöver inte berätta om sina smärtor eller sin ensamhet. Om en vara är slut blir kunden besviken, men om en vårdtagare är i behov av omsorg som uteblir, kan livet bli utan mening.
Under många år har det bedrivits vårdvetenskaplig forskning som, om den togs på allvar, radikalt skulle förändra vården av de äldre. Exempelvis visar forskningen vikten av att det lagas mat i närheten av och gärna tillsammans med de äldre. Dofterna och aktiviteterna både ökar aptiten och stödjer användandet av bruksföremål, vilket en dement person kan ha svårt med.
Forskningen visar också att den stora överförskrivningen av lugnande läkemedel till äldre skulle kunna minskas om det fanns flera lugnande händer och vänliga röster hos de äldre. Men denna forskning tas inte på allvar av vårdgivarna, utan man fortsätter i gamla spår som innebär att de gamla och t.ex. dementa patienterna inte får det som forskningen tydligt visar att de behöver.
Ett observandum är att flera vårdare och ”hemlagad” mat kostar mera, vilket redan är ett problem och kan utgöra ett ännu värre dilemma om det dessutom finns ett vinstintresse. Vården av de äldre behöver de facto en nyorientering och privata vårdgivare kan kanske bistå med ett nytänkande, men då måste de ha den levande, kännande och meningssökande individen i fokus.
Karin Dahlberg
Professor i vårdvetenskap
Svar: Det jag framförallt vände mig mot i ledaren var den misstro som från vänsterhåll kom fram i fullmäktigedebatten mot privata företag och att de skulle kunna bedriva vård lika bra som kommunen. Deras vilja att erbjuda omsorg av lika hög kvalitet som kommunen ifrågasattes mer än en gång.
Den modell som nu ska införas i Borås med vad som kallas ”hemtjänstval inom äldreomsorgen för hemtjänstens service och omvårdnad” innebär att den äldre som tidigare varit hänvisad till service från kommunen nu kan få densamma från ett företag. Fortfarande finansierad på samma sätt – enligt kommunens modell – men utförd av ett privat företag.
Tekniskt sett skulle man därför kunna säga att det är kommunen som är kund hos de privata företagen medan de berörda äldre är vårdtagare/brukare (eller vad man nu föredrar för ord) på samma sätt som nu.
Men eftersom det är de äldres val som i fortsättningen ska styra vem som utför hemtjänsten – kommunen eller ett utvalt och godkänt företag – är de rimligen ändå att i någon mån att betrakta som kunder.
Därmed inte sagt att det är samma sak att välja hemtjänst som att bestämma sig för vilka äpplen man vill köpa på Ica. Karin Dahlberg beskriver det på ett träffande sätt. Det är också fortfarande den enskildes behov som ska styra, inte vem som efterfrågar mest.
Ändå tror jag att förändringen stärker de äldre. Incitamenten, både för kommunen och företagen, att verkligen erbjuda en god service, ökar. Den som inte är tillräckligt lyhörd väljs bort tack vare att de äldre får mer makt, som vårdtagare och som kund.
Katarina Larsson
politisk redaktör
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721