Annons

Var rädd om det som fungerar

EU:s utsläppshandel ska vi vara rädda om. När klimatet inte längre kan vänta är det viktigt att satsa på det som redan existerar och fungerar.
Ledare • Publicerad 13 maj 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
EU:s utsläppshandel är tillräckligt bra. Det finns i dagsläget inget bättre alternativ för att på bred front få ner utsläppen av fossila gaser till atmosfären.
EU:s utsläppshandel är tillräckligt bra. Det finns i dagsläget inget bättre alternativ för att på bred front få ner utsläppen av fossila gaser till atmosfären.Foto: Hanna FranzÈn/TT

”Vi måste lära oss att älska det näst bästa”. Så uttryckte sig vid ett tillfälle Tomas Kåberger, professor på Chalmers enhet för resursteori och ledamot av regeringens klimatpolitiska råd i en BT-artikel. Han betonade att politiska beslut om åtgärder för att minska växthusgasutsläppen nästan alltid tillkommit efter mödosamma förhandlingar och invecklade kompromisser.

Detta kompromissande gör inte sällan åtgärderna mindre effektiva eftersom olika sorters hänsyn vägs in av alla tänkbara och otänkbara skäl. Men, och det är poängen, ett beslut är alltid mer effektivt än ett förslag som ingen kan enas om – även om det vore en bättre lösning.

Annons

EU:s utsläppshandel Emission Trade System, ETS, är en komplicerad kompromiss och kanske inte ens den näst bästa lösningen på klimatproblemet. Men likafullt är ETS i dag unionens nyckelverktyg för att minska medlemsländernas fossila utsläpp. Ännu i dag, 28 år efter FN:s första klimatmöte i Rio, är det världens enda juridiskt bindande multilaterala klimatavtal.

Det är dock alldeles för lite, under alldeles för lång tid. Men inte minst därför finns alla skäl att vårda, värna och vässa utsläppshandelssystemet.

Det är ingen tvekan om att en global, enhetlig koldioxidskatt erbjuder den effektivaste utfasningen av kol, olja och naturgas ur världsekonomin. Fast med vilka mekanismer skulle världssamfundet kunna klämma fram något sådant? Redan EU:s medlemsstater satt under flera år i början av 2000-talet i ändlösa diskussioner om en koldioxidskatt utan att komma någonvart. Det är naturligtvis alldeles riktigt och välkommet att Liberalerna går till val på en EU-gemensam koldioxidskatt men med handen på hjärtat är det nog knappast något som går att förverkliga under den här eller de kommande mandatperioderna.

Istället finns EU:s utsläppshandel, som både fungerar och levererar.

Men detta till trots, måste utsläppskurvan böja nedåt mycket kraftigare än vad den gjort hittills. Och det snart. EU:s åtaganden vad avser utsläpp av fossila gaser måste bli större och större. Det finns ingen annan väg att välja.

Utsläppshandelssystemet, som i dag täcker in cirka 45 procent av unionens samlade utsläpp, eller närmare 1,7 miljarder ton årlig fossil koldioxid, måste därför expanderas till att omfatta fler samhällssektorer än tung industri och energiproduktion. Gärna då, som avgående moderata parlamentarikern Christofer Fjellner påpekade i en intervju med BT:s klimatreporter Jan Lindsten i höstas, jordbruks- och livsmedelssektorn.

Ty om maten inryms under utsläppshandelns paraply kan vi EU-medborgare utan ångest eller dåligt samvete gå och göra våra livsmedelsinköp i trygg förvissning om att vi nu börjar betala klimatnotan även vid middagsbordet.

Även medborgare som inte ägnar framtiden en endaste tanke blir då delaktiga i klimatkampen. Så ska ett effektivt styrmedel fungera!

Annons

EU-valrörelsen lämnar mycket övrigt att önska. Inte sällan handlar debatten om annat, om sådant som partierna ser som nyttigt för den egna opinionstillväxten. Klimatet däremot, är väljarnas viktigaste fråga. Därför är det glädjande att partierna i sina valplattformar faktiskt pläderar för att utveckla utsläppshandeln. Och med tanke på systemets kraftiga potential borde EU-kandidaterna och deras partier tala mycket mer om det som de faktiskt säger sig bry sig om. Hur vill man, inte minst, agera för att få systemet spritt till andra världsdelar? Hur mycket reell klimatmakt vill de partier som i dag mest vill tala om vikten av att begränsa EU:s inflytande, egentligen lämna i unionens händer?

Den frågan ska ställas till samtliga riksdagspartier och dess ledamöter, och med särskild skärpa till Sverigedemokraterna och en och annan moderat som svajar betänkligt i klimatfrågan – trots att man säger sig inte vara emot Parisavtalet.

EU:s utsläppshandel ska vi vara rädda om. När klimatet inte längre kan vänta är det bästa kanske att älska det näst bästa.

Mikael HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons