Väljare röstar på partier - inte tankesmedjor
Ledarsidorna utgör en förlegad tidningsform utan några vidare framtidsutsikter. Det var medieprofessorn Lars Nords huvudsakliga slutsats i hans avhandling ”Vår tids ledare” från år 2001. Under samma tidsperiod sade journalistikprofessorn Stig Hadenius att ledarsidorna grävt sin egen grav genom sin strävan efter att frigöra sig från partiväsendet.
Det var då. Men den omvälvning som digitaliseringen inneburit för medierna har den opinionsbildande journalistiken bemästrat väl. I dag går opinionsbildande texter generellt bättre på sociala medier än nyhetsrelaterat material, och opinionsbildare bjuds frekvent in till tv-sofforna. I migrationsfrågan var det flera opinionsbildande journalister som tidigt satte den politiska agendan på ett sätt som får partierna att framstå som eftersläntrare. Sajten KIT har till och med kallat ledarskribenterna för ”tyckonomins rockstjärnor”.
Även partiväsendet har dödförklarats. Allt färre personer blir medlemmar i partierna samtidigt som enskilda företrädare får allt större genomslag i såväl traditionella som på sociala medier. Personerna tycks alltså bli allt viktigare på bekostnad av att partierna blir mindre relevanta.
Personkryssen verkar också väga allt tyngre. I Europaparlamentsvalet 2014 personkryssades Centerpartiets Fredrick Federley in i parlamentet från tredje plats på partiets lista. I riksdagsvalet samma år kryssade sig Robert Hannah (L) förbi fyra kandidater och knep valkretsen Göteborgs enda riksdagsmandat. Och i senaste Europaparlamentsvalet blev Centerpartiets tredjenamn Emma Wiesner den fjärde mest kryssade kandidaten av alla.
Men nu vallfärdar flera av tyckonomins rockstjärnor mot partierna. Under den gångna våren har Kristdemokraterna rekryterat ledarskribenterna Per Gudmundsson och Naomi Abramowitcz. Moderaterna utsåg Göteborgs-Postens tidigare politiska redaktör Alice Teodorescu Måwe till huvudsekreterare i partiets idépolitiska programgrupp och så sent som i tisdags rekryterade partiet även den marknadsliberala tankesmedjan Timbro:s medarbetare Siri Steijer till tjänsten som pressekreterare hos partiledaren Ulf Kristersson.
Alla ovannämnda namn är exempel på personer som varit idédrivna och som lyckats sätta sina perspektiv på den politiska dagordningen. Sannolikt är förhoppningen från Moderaterna och Kristdemokraterna att profilerade opinionsbildare ska kunna lyfta partierna. Inte minst inom borgerligheten har ledarsidorna och andra fria opinionsbildare fått allt större gehör de senaste åren.
Samtidigt finns risken att partierna över tid blir introverta tankesmedjor. Att utveckla sin politik är välbehövligt i alla partier, men den bistra verklighetens sakfrågor om ekonomin och välfärden ligger ofta en bit ifrån den kreativa vardagen som skribent eller opinionsbildare. När partiväsendet krisar är det viktigare än någonsin att vända sig utåt mot väljarna, snarare än att ägna sig åt ideologisk navelskådning.
Det ena behöver inte heller förta det andra. I Storbritannien startade Tories en tankesmedja inom partiet. På så sätt kunde de utveckla sin idépolitik internt, utan att det tog fokus från kampanjarbetet.
Att allt fler fria opinionsbildare rekryteras av partier lär i slutändan imponera mer på partiaktiva och opinionsbildare själva, än på gemene väljare.
