Ledare 2009-06-24 | Uppdaterad 2009-06-24
Sedan Moderaterna blev Nya Moderaterna trampar partierna varandra på tårna i mitten av det politiska landskapet. I denna politiska likriktning har konservativa frågor om familj och det kristna idéarvet blivit brännoffer i kampen om mittenväljarnas gunst. Men så finns Kristdemokraterna förstås.
När Göran Hägglund idag hälsar sina partikamrater välkomna till partiets riksting i Västerås är det med dystra opinionssiffror i bakhuvudet. Partiet skvalpar kring fyraprocentsspärren i opinionsundersökningarna och i valet till europaparlamentet blev resultatet magert.
Det har varit en del motgångar. Nomineringskarusellen kring Lennart Sacrédeus inför EU-valet är anmärkningsvärd. Istället för att lyssna till medlemmarna placerades Ella Bohlin i topp. En taktik som inte visade sig vara något genidrag. Väljarna valde sedan tradition framför förnyelse när Alf Svensson kryssades in.
Partiets vallöften om slopad fastighetsskatt och sänkt bensinskatt har inte infriats. Dessutom har införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning väckt ont blod i de kristdemokratiska leden.
Men samtidigt som Kristdemokraterna går kräftgång i opinionen och misslyckats med att få igenom vissa frågor i alliansregeringen har två av partiets statsråd nyligen fått kvitto för sina goda insatser.
Länge har vårdköerna varit ett politiskt sorgebarn och många socialministrar före Göran Hägglund har i sina försök att bota den sjuka vården slitit sitt hår i förtvivlan. Men med kömiljarden har Hägglund tagit tjuren vid hornen - köerna har halverats. Människor i behov av vård har Hägglund att tacka för mycket.
Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell har även han lyckats med viktiga uppgifter. Utförsäljningen av Vin & Sprit samt Odells insatser för att stabilisera landets finanser med anledning av finanskrisen är två exempel.
Inom självhjälpslitteraturen brukar det heta att man måste våga vara sig själv. Det är ett budskap som Kristdemokraterna måste ta till sig.
Uppenbarligen saknar inte partiet skickliga politiker eller politiskt utrymme för att göra sin röst hörd. Men i strävan efter konformism förloras det som alla politiska partier lever av - en egen politik och en egen vision.
För vem ska tro på en kristdemokratisk politik om inte ens Kristdemokraterna gör det?